Boooooooooooooring!!!

Varning för ett gnälligt inlägg!! Ett som görs bäst i att bara glömmas efter läsning! Inget att bry sig om i det långa loppet alltså! Kanske inte ens behöver läsas...

Folk tycker ofta att tiden går fort. Jag tycker oxå det om jag tittar bakåt men just här, just nu har ta mej fan tiden tvärstannat!! I alla fall i vissa stunder. Jag fattar ibland inte att jag faktiskt gjort den efterlängtade operationen och att det gått tre veckor, som jag längtat!

Men sedan står tiden still, jag ser årstiderna växla utanför fönstret men här är det samma skiva som spelas hela tiden. Jag har varit i stort sett sängbunden sedan maj och ingen, ingen som inte själv har varit där kan förtså.
Jag har tagit en dag i taget för att inte tappa förståndet, inte tänka på dagen jag genomled igår, inte tänka på dagen jag måste genom i morgon. Bara fokusera här och nu.
Att inte låta smärtan totalt äta upp den du från början var, att inte låta sorgen över sin förlorade identitet och självbild ha ihjäl lusten att fortsätta.

Att tas ifrån sin rätt, eller inte rätt för det har jag förstått att det inte är utan det är ett privilegie att kunna klara sig själv. Att kunna vara i eget försörjande. Så fort man tar emot hjälp, av vilket slag det än må vara så kan man, som den Oumbärlige Peter säger, bli totalt rövknullad!! När man måste ta hjälp för att klara sig så är man ägd av hjälpgivaren, om du inte gör som vi säger drar vi in stödet och glöm för fan inte att vara tacksam oxå!!

Fast nu var det ju inte det jag började med, det handlar om att jag har så tråkigt!!
Jag är otålig som en instäng marskatt. Jag vill ut, bort, härifrån, vidare!!
Tråkigt, tråkigt, tråkigt, tråkigt!!!!

Jag klarar inte att leva i nuet och ta en dag i taget längre, jag vill själv!!!
Jag ska vara så jävla duktig och förtåndig att jag ska vara glad för de små pyttefnaskiga framstegen jag gör och det är klart att jag är men mer än vad jag är glad är jag otålig!!
Jag förstår att det faktiskt är ett tecken på förbättring och vilja och styrka att komma upp på banan igen och det är ju bra!
Men det är så booooooooooooooooooooooring!!

Jag vet att felet ligger hos mej! ;)

Tre veckor idag

I dag är det exakt tre veckor sedan min operation och det går framåt.
Jag kan nu gå omkring inomhus utan stöd, jag kan inte gå så mycket och jag har svårt att lyfta så man får mest bara hasa omkring för sakens skull.
Att sitta och stå går skapligt och det är så skönt att kunna sitta och äta!!
När jag tänker efter så är jag nog nära att kunna sitta som jag kunde innan op så det går framåt.
Jag kan småplocka lite i hushållet, vika lite tvätt och så. Jag har tvättstuga i källaren och tar mej inte nerför trappan än så tvätten behöver jag hjälp med.
Smärtan då? Inte samma som före op fast ibland har det börjat komma lite tjingar ner i benet som jag hade innan men jag har en teori om att det kan vara när jag provocerat det och det svullnat lite.
Naturligtvis har jag ont och jag får äta smärtstillande men det får man nog räkna med ett tag till.
Jag har haft bästa vännen boendes här sedan i söndags men i dag åkte hon hem så nu är det ensamsegling som gäller tills i morgon kväll då jag får sällskap igen.
Super-Snälla-Silver-Syster sköter handlingen eftersom jag inte kör bil ännu.
Det känns fortfarande som om det var ett bra beslut att operera sig och jag tränar och kämpar vidare och gör små, små framsteg vartefter.
Och när jag tränat och kämpat är det skönt att gå och lägga sig i sängen och vila igen, om jag får plats!!!!

Två???

Satt i min älskade baden-baden och såg snön tyna bort.

Vänder blicken neråt och studerar ogräset i min grusgård som jag hoppas att jag kan rensa i sommar.

Då ser jag den!!

En sten med en tvåa på? Vad betyder det? Betyder det något överhuvudtaget?

Är öppen för vilda tolkningar och förklaringar från alla häxor och spågummor där ute!

Bröllop

Jag ska på bröllop i sommar :) Ska bli såå kul och jag ser fram emot det jättemycket!

Ett problem bara, VAD SKA JAG HA PÅ MEJ!!!!!!

Letar genom hela cybern efter "min" klänning men hittar den inte.......

Hittar däremot annat som jag vill ha behöver!
Den här hittade och beställde jag idag:

Och sedan hittade jag den här:

Jag har gett mej själv svartförbud, måste ju för bövelen sluta att gå omkring som en gammal svartrockare!! Men nu fanns den bara i storlek 34 och det kan jag nog glömma!

Jag får fortsätta leta. Jag har några no-no, det ska inte:

• vara blankt tyg
• vara volanger
• vara för kort
• vara långklänning
• se ut som en underklänning
• kosta för mycket
• vara enfärgat svart eller vit
• ha några spetsar
• vara trikåtyg
• vara tantig
• vara för ungdomlig

Detta är ett välfärdsproblem som faktiskt är ganska behagligt än så länge men när det börjar närma sig och jag inte hittat något lär tonen nog ändra sig!

Dessa "klänningar" går fetbort!!!

 


Volanger OCH blank!!

    

Jag lovar att jag hittade den under klänningar!!



Stjärtmes i skitväder i min buske

Jag en bachelorette?? Det gäller att välja

Har suttit och tittat på bachelorette på 3:an.

Kvinnan, Frida, ska välja en karl bland typ 25 st.

Det är gruppdater och pardater, intriger och rävspel, ögonkast och blängande blandat med flirtande. Kan det funka att få tag på en karl den vägen?? Orkar man välja bort en massa redan första programmet, innan hon ens träffat alla ordentligt?

Jag tänker mej in i hur det skulle vara och en del av karlarna  skulle man nog kunna välja bort med en gång för ibland får man ju en känsla direkt av att detta blir aldrig något!

Men så kan det ju oxå bli så att man bara mjuknar i knäna när man ser honom!!!

Och vad ska de andra då vara kvar för??

Jag skulle säkert inte klara av det där sättet att skaffa karl.

Jag skulle antagligen få samma känsla när jag väl valt karl som jag får när jag köpt bil.

Den där känslan av att jag nog valde fel, att jag kunde gjort en bättre affär på något annat ställe.

Både billigare, nyare och snyggare, vågar inte kolla bilannonser på ett halvår efteråt!

Fast sist blev det bra!!! Med bilen alltså :)

Ännu ett delmål avklarat!!

Har ju tidigare försökt att gå till soptunnan men kroknat på vägen. Men nu fixade jag det!!!

Och jag tog mej faktiskt en bit till!!! Så här glad blev jag visst då!

Passade på att snacka lite häst också, fiiiina hästen :)

Skulle vilja ha, skulle vilja ha, har fått

Skulle vilja ha:

Hängsparris

Skulle vilja ha:

Förmakspalm

Har fått, som jag också ville ha:

En clivia som jag fick av kära mor som kom och åt middag och fikade med mej i går!!!



Näe, det blev väl inte rätt??

Ett? En heter det väl? Eller?

På okänd mark

Politik tycker jag kan kännas tungt och jobbigt. Jag anser att man inte ska uttala sig i politik om man inte sitter inne med kunskap i frågan som avhandlas. Samtidigt så har jag jättesvårt för att vara tyst!! Även om jag är på okänd mark...

Jag tycker alltid något, eller tror något, eller vill bara stöta och blöta, höra vad du tycker och varför. Jag har svårt för att knyta mej till ett politiskt parti eftersom jag engagerar mej i en fråga i taget för det mesta. Jag har aldrig röstat på samma parti två gånger i rad och hoppar mellan blocken.
Ibland ser folk på mej med förakt när jag säger det men jag fortsätter att göra som jag vill.
Mitt liv och mina förutsättninga i livet ändras över tid liksom samhället gör, skulle jag då hänga kvar vid samma hela tiden? Näe, man är väl inte sämre än att man kan ändra sig!
Förr var det mera så att partitillhörighet hängde ihop med idealism och människosyn men nu har jag en känsla av att det inte är förankrat på samma sätt.
Så där ja, nu har jag tyckt lite igen!!

Vad tycker vi om Håkan "Lufsen" Juholt då??

 

Lite lika är dom allt, eller hur!! Det var väl ingen som väntade sig ett seriöst politiskt inlägg? Var står han i olika frågor då?? Det vet vi inte än men vi vet att han gillar att skoja, att han sköter sin mustasch och att vad han har för musiksmak!

Jag tycker att det ska bli lite spännande att se om han kan sina saker och hur han tänker i olika frågor, enligt ryktet ska han stå väldigt långt åt vänster iaf. Och han verkar ju som sagt vara ha humor, återstår att se om folk klarar av att det skojas i maktens korridorer eller om han snabbt av de andra ska dömas ut som pajas. Nu vet vi hans musiksmak iaf....

I wont back down var hans avslutningsord i tacktalet när han blivit vald....

För två veckor sedan

För två veckor sedan exakt så låg jag på bordet!! Två veckor är inte så mycket och jag tänker på saker som faktiskt funkar nu och som inte gjorde det innan op eller strax efter och jag ser framsteg!
För att fira att jag är två veckor gammal i mitt nya liv så blev det make up idag för första gången !!!
Jäklar vad det piggar upp :)
Nu ska jag bara se om jag hittar någon att klippa med ögonfransarna åt idag, annars gör jag ett nytt försök i morgon! ;)

Ska nog försöka få lite sol idag oxå!

Slut i rutan

Somnade till och sov lite över en timma! Jag som aldrig brukar kunna sova dagtid om jag inte är görasjuk somnar nästan varje dag en liten stund. Antar att det är jobbigt att steloperera sig och att pillren söver bra oxå.
Kvällsmaten intogs sittande i köket, räkmacka och öl! Jag satt hela måltiden och det funkade fast det tär på!
Nu ligger jag i daglägret och gäspar och klipper med ögonen. Dagens sista övning är gjord och det gick så bra så en skål belöning har jag förtjänat. Ska bara mumsa färdigt sedan är det natt-natt!

Idag

Idag har jag:
Duschat utan stol!!
Jag hade en jobbig natt utan sömn eftersom magen tyckte att NU är det dags, efter fem dygn!
Magtömning får räknas som stordåd när man får stopp-mage av pillren och stillavarandet. Man kan ju säga att det känns i ryggen! Mer detaljer än så blir det inte.
Så när jag ätit frukost vid sju och tagit tabletterna somnade jag som en stock igen så duschen blev lite sen.


Fönat håret!! Det är faktiskt ett litet steg på vägen.


I måndags tog jag stygnen och idag fotade jag ärret!

Det ser lite krokigt ur men jag tror att det "raknar" när svullnaden lagt sig. Innan jag tog bort bandaget visste jag inte att det var svullet men när jag upptäckte det så tänkte jag att då är det ju inte så underligt att det gör så ont, jag menar att det lär ju vara svullet innåt oxå och då trycker det på känsliga ställen.

Jag har gjort min stabiliseringsträning en gång, varit ute i köket och stavat runt lite och nu är klockan 11 och jag ska fika med syrran och Kompisen.

----------------------------------------------------------------------------------

Dagens andra pass av stabilitetsträning gjordes med extra tyngd och påhejning.

----------------------------------------------------------------------------------

Dags för att gå ut och lufta sig lite och det går bra att ta sig ut och nerför trappan över gården och ut genom grinden.....

Nästa steg i planen var att gå till soptunnan men se där tog det tvärstopp!?!? Det är nerförsbacke men kan det göra så mycket? Asch, vi får prova en annan dag men lite putt blir jag......

Jag ville ju gå diiiit....

Soptunnan är tvärfull för förra fredagen skulle dom ha tömt den men då, gu´bevars, hade det ju snöat!!!! Så då kom de inte.

Så då får man gå in igen.

---------------------------------------------------------------------------------- 

Booring! Vad ska man göra nu???

Jäklas med katten!! Hehehe...



Jag ignorerar dej........



.....fast nu får du det onda ögat!!!!

Jag är så trött på TV:n, datorn, böcker och att prata i telefon. Jag hade långtråkigt före op oxå naturligtvis men den här rastlösheten är skitjobbig! Jag tar en sväng till köket igen......

Och tillbaka till daglägret från köket gick jag utan stavar, för första gången!
 Forts följer...

I morgon

I morgon ska jag göra nya stordåd !! I dag har jag bara tränat, ätit och sovit, men i morgon.....

Jo, förstår du Helena, så här var det....

Någon gång i slutet av sjuttiotalet, när man fortfarande levde i en kärnfamilj med far och mor så hände följande:
Vi satt i soffan i vardagsrummet och tittade på TV när far i huset skulle gå ut i köket och hämta något.
Precis när han passerat genom hallen small det till i ytterdörren och sedan i toadörren som var i andra änden av hallen.
En tid innan hade far tagit tjuvar i huset på bar gärning men om det hade med det att göra det vet vi inte än i dag, fast vi och polisen misstänkte det.

Vapnet de sköt med har jag för mej var ett luftvapen så de var nog inte ute efter att döda utan bara att skrämmas, men det var sädan fart på kulan att den satte sig i toadörren efter att ha passerat glasrutan i ytterdörren.
Varken inbrottet eller skjutningen blev löst, fastän far hade bra beskrivning på tjuvarna. Som tur var så försökte han inte hålla kvar dom utan sa åt dom att de skulle springa utav bara helvete för han tänkte ringa polisen.
Och de sprang och inget fick de med sig!
Så gick det till när toadörren blev skjuten.

Och Svarte Katt tackar för omtanken och låter hälsa att det känns riktigt ok nu efter medicinering och konvalecens :)

Sega invånare i den här stugan

Vreskatt har tagit en powernap, han är helt slut, den lille! Ändå skrev han inget vettigt innan han slog ifrån. Han är som jag inte så högpresterande just nu :)
Och jag har tagit bort mina stygn i dag! Så jag är sömlös numera.
Ärret är jättefint och har läkt utomordentligt bra!

Jag är rastlös som en instängd osalig ande, oron kryper i mej och irritationen ligger och lurar under ytan. Där emellan somnar jag som en klubbad och sover dreglande den drogades sömn.
Är det vårdagjämningen som spökar???
Jag vill ta på mej vårkläder och skolka från alla måsten...men jag har ju inga måsten?? Knappt iaf! SUCK!!!

Starka tabletter det där jag tar tror jag....... 

Facebook youtube bloket aftonbladet hotmail hitta.se tradera och eniro

Hej du som googlade dej hit!!!

Jag ser att många skriver om att folk har kommit till deras bloggar genom konstiga sökord.
Jag kollade de ord som sökts på av de som hamnat på min blogg och de var inte så konstiga.
Det var mitt namn, SRS, Strängnäskliniken, avvänjning, hallonrem och steloperation bl.a.
Sedan började jag fundera på vilka ord som var vanligast att folk överhuvudtaget googlade.
På Dagens media kan man läsa om de vanligaste sökorden och de allra vanligaste skrev jag in i min rubrik bara som ett expriment för att se hur många som hamnar här :)

Skulle vara kul om du som hamnade här genom en googlesökning lämnade en kråka i kommentarsfältet om vilket ord du sökte på!

Jag har fastnat i ett beroende!

Jag kan inte vara utan dom. När det börjar sjunka i förrådet och jag ser att de snart tar slut innfinner sig en oro i kroppen och jag drar ut på beslutet att ta en till för jag vill inte bli utan.
När förrådet är påfyllt kan jag känna ett lugn sprida sig i kroppen och jag kan lyxa och ta två på raken!
När jag tar för många vet jag att jag mår dåligt av det men jag kan inte låta bli.
Jag tycker att det låter som om jag har fastnat i blodapelsin-träsket!!

Det gäller att räkna rätt

Jag har efter operationen blivit ca 5 millimeter längre!!!
Sorry Caja!
Jag har opererat in skrot i ryggen.
Jag måste nu göra en helt ny BMI-uträkning!!
Skruvarna väger nog en hel del oxå.....

Fast egentligen är jag inte impad av att man räknar ut BMI. Om man vill veta om man väger för mycket och måste ta till räknesätt för att räkna ut om man gör det, då väger man nog inte för mycket! Man kan använda det som en fingervisning??
Ha! Spegeln och jeans som inte går igen räcker för mej som fingervisning!

....och där fick jag en snyting!

I går kväll började smärtan öka..och öka...och öka! I med morfin och försöka sova, tänka att i morgon är det bättre.


Tar mej knappt till toa, hata!!!!!
Sonen gör frukost, älska!!


Tar två Citodon och två Paraflex. glider sedan under tre timmar in och ur vakenheten, sover så jag dreglar. Blev nog lite för mycket! Nu börjar pillren gå ur och jag ska prova att gå upp igen och då gäller det att inte tänka för mycket. Det där med att folk säger att man inte ska känna efter så mycket gäller inte i det här skedet. Man behöver garanterat inte känna efter för att det här ska kännas!
Jag var nog lite för mycket på benen i går och det var egentligen inte mycket så gränserna är nog hårfina.
Jag längtar efter att kunna gå utan stöd, utan mina stavar. Det får bli mitt nästa delmål!


Nu har jag varit uppe och tvättat av mej, tagit en sväng till köket och tagit på mej kläder och det är inte riktigt lika illa som i morse men jag har helt klart åkt på en snyting och kasat bak en eller två steg igen.
Nu gäller det att inte deppa utan att analysera läget och fundera på hur jag ska göra nu. Minska ökningen på smärtstillande men ändå ha en ökning och inte öka träningen men försöka behålla rörligheten även om det smärtar. Har lust att sucka lite men det här var väl väntat..
Om jag bara kunde få kunna gå utan stöd!

Fjärde dygnet hemma

Nu har jag alltså varit hemma i fyra dygn och det har väl gått framåt men ack så långsamt! Jag satt faktiskt upp och åt med vid middagsbordet igår och det var första gången jag klarat det utan att vara full av morfin och idag satt jag och åt lunch!
Jag gjorde det på sjukhuset men då var jag hög som ett hus och klarade iaf inte att äta färdigt och fick resa på mej var sjätte tugga ungefär.
Mer då? Blåsan funkar, tarmen funkar, det kan ju verka som om det inte skulle ha så stor betydelse men om du tar och trycker på svanskotan och tänker in två långa skruvar i den plus ett operationssår och så tänker du dej att du måste krysta, grattis!!


Träningen då? Än så länge bara stabiliseringsträning i liggande och gående.
Jag märker inte så mycket framsteg genom att jag klarar nya grejer utan mer att de jag redan kan går lättare. Jag duschar själv och de första gångerna blev jag helt slut och var tvungen att vila innan jag kunde klä på mej och då fick jag inte på mej vänster strumpa, det fanns bara inte med att det gick! Nu duschar jag, klär mej, bägge strumpor och sedan vilar jag!
Det gäller att titta noga för framstegen är inte så stora men ack så viktiga för självkänsla och framtidstro.


Smärtan då? På tisdagen när jag kom hem tog jag mitt sista morfin på kvällen, sedan har jag inte tagit mera utan klarar mej på Panodil och Paraflex. Det är inte för att jag tycker att man är "duktig" när man inte tar piller utan för att jag inte mår bra av morfin. Jag tänker att när man är så här nära operation kan man ha rätt så ont och få vila mycket och ofta men om det inte ger med sig och jag inte börjar komma på benen får jag omvärdera mitt beslut för då kanske jag får ta biverkningarna för att orka träna effektivt.


Känner jag den gamla smärtan? Näe!!! Jag tror inte det iaf! Om den finns kvar så är den iaf mindre, tror jag :) Jag har fått ett par hugg, sådana där som förr tog andan ur mej och gjorde mej totalt illamående och svimfärdig. Om de förut var 10 på skalan kom de inte högre än 2 nu. Jag börjar få tillbaka känseln i vänster lår och jag har inte haft ont i fötterna!


När jag går använder jag stavar som stöd och kan bara ta något steg utan, knappt gå alltså, inte utan stöd iaf.  Men jag är uppe så ofta jag orkar och tränar för som det är nu kan jag ju inte ens hämta saker eftersom händerna är upptagna, om de inte får plats i BH:n alltså ;)

Jag fick besök förut av en granne som bara ville droppa av en blomma till mej och inte komma in. Så då blev det så där som det brukar att man blir stående i hallen och pratar och jag stod nog i iaf 15 minuter och det var väl också lite bra att se att jag kunde men jag får helvetiskt ont efter. Man ska komma ihåg att dra in magen, naveln inåt ryggraden och uppåt. Glad att jag kört den träningen inna för den är inte så lätt att hitta!


Jag läste något klokt som en annan stelopererad skrivit och det var att man blir ju inte bra för att man blivit stelopererad men de har gett en en grund som håller att jobba ifrån. Nu är det mycket upp till mej att träna och bli starkare och bättre med mindre smärta. Sedan är jag ju inte dummare än att jag vet att jag antagligen aldrig kommer att bli helt smärtfri men att det är möjligt. Det är inte säkert att jag bli bra för attt jag tränar och sköter mej men om jag inte gör det så lär jag inte bli bra iaf!


Jag tycker att det känns rätt bra för förut har ju träningen inte hjälpt utan tvärtom gjort mej sämre med mer smärta, visst jag blev stark men det hjälper inte när ryggskotten och rasen står som spön i backen. Men nu, nu kan det bara bli bättre!!

Fredag - tisdag

Fredag 11 mars
Provar att gå med mitt gåbord så mycket jag kan och tycker att livet är hårt men bra!
Vi tar bort katetern igen men det är tvärstopp!! Så det mesta av den här dagen går åt till att hasa runt som en Urin-Guldlock och prova toaletter på hela våningsplanet men inget funkar så det blir en tappning, nåja, det är väl ingen big deal om man tänker på vad man gjort innan. Jag dricker och travar omkring, provar och provar men icke!


Fem gånger blir jag tömd och då börjar jag bli bra trött på det!! En av gångerna när jag ligger där och de ska trä upp röret där man inte vill ha det och det nu har börjat att bli både irriterat och svullet av allt så undslipper jag mej ett jämmer och ett litet snyft.
- Går det bra? frågar sköterskan.
- Japp, svara jag, det bara kändes litet jobbigt ett tag.
- Jag förstår det, säger hon och stryker mej på knäet, men du är jätteduktig!
Om någon är gullig mot mej när livet är hårt har jag lätt för att bli gråtmild, speciellt om jag går på morfin.
- Duktig? På vad? Snyft-snyft! Att skeka??
- Ehhh..jaaa, det är inte så lätt när man är nyopererad!
- Jag..snyft..har alltid fått beröm för att jag är duktig på att skeka.
Vi tittar på varandra och gapskrattar och tårarna rinner och ryggen värker och vi är båda två så jävligt trötta på min blåsa.
Vad jag menade är att jag alltid kunnat vrida ben och leder långt, det hör liksom till sjukdomen.


Vi sansar oss och hon går tillbaka till vad hon höll på med. Under tiden ligger jag och funderar och tänker på hur himla blottad man blir på alla sätt när man blir beroende av andras hjälp för att klara sig.
Och sedan tänker jag på det här med blottat underliv och då kan man ju inte tänka på något annat än Fru Venus inlägg och jag stönar lite.

- Gör det ont, frågar sköterskan.
- Nej, det går bra svara jag, jag bara ligger och funderar på det här med färger...
Fast det gör ont.

Bladderscan

Kisseriet vill inte komma igång och jag känner mej förföljd av bladdermaskinen, det är den som de mäter med för att se hur mycket urin som står kvar i blåsan.
Jag bestämmer att jag villl kliva av ocycontinet, det långtidsverkande morfinet och bara ha kvar oxynormet att ta när det blir urjävligt.
Jag vet nämligen att morfin påverkar både blåsa och tarm på mej.


Lördag 12 mars
Natten mot lördagen är skitjobbig och jag tar oxynorm så ofta jag kan och får. Efter frukost drar de dränaget och det är helt underbart för det innebär att jag får duscha!! Jag får hjälp i duschen och känner mej som en nästan ny människa när jag kommer i mina egna kläder. Dagen går i stort åt till att försöka hasa runt så mycket man orkar och att få igång tarm och blåsa ordentligt. Kan kissa nu men inte ordentligt så jag har bladdermaskinen hängande över mej som en skugga hela tiden och till sist säger jag ifrån, jag blir stressad.
Framåt kvällen kan jag göra nummer två och efter det funkar kisseriet bättre men det står fortfarande för mycket kvar för att de ska vara nöjda men jag säger att nu blir det ingen mer mätning så länge jag överhuvudet taget kan.
Jag traskar och tränar med gåbordet så mycket jag kan och sover korta stunder på mitt rum.


Söndag 13 mars
Trött som ett as!!! Gårdagen blev nog för jobbig och eftersom jag tar så lite morfin har jag ganska ont men jag tycker att det är värt det eftersom andra saker funkar bättre då!
Vilar, duschar och småhasar på förmiddagen och efter lunch kommer min goa kusin på besök och vi drar en fika. Vilar mest hela dagen och febern hoppar upp och ner!!
Det är vanligt med feber efter operationen så jag är inte orolig, bara hängig.

Måndag 14 mars
Sjukgymnasten Jessica och hennes elev Jessica kommer och hjälper mej att komma igång med stavgången och det är jäklar i min låda inte så enkelt som det ser ut!!
In med magen upp med medaljongen, böj på knäna och vänster stav och höger fot...
Det går inte så bra och jag bryter ihop på mej själv emellanåt och garvar för jag har aldrig haft motoriska problem! Resten av dagen stavtränar jag så mycket jag orkar.
Jessicorna kommer tre gånger till under dagen med tips och glada tillrop, guldtjejer!!
En annan superkusin ringer och vi har ett långt och bra samtal som ger styrka och hopp, vi ska snart träffas och käka lite gott.

På kvällen kommer Mario och pratar med mej och han är mycket nöjd med hur operationen gick. Han kollar mitt sår och är mycket impad av mitt läkkött :)

Tisdag 15 mars - hemdag!!
Äter frukost, packar, skjutsen kommer, 9.30 är det röntgen och mina barns far följer med ner till den. På vägen ner får jag kramar och välgångsönskningar av all personal jag möter och det känns nästan lite  sorgligt att lämna det här stället.



Från sidan



Ovanifrån



Ett par sådana här på var sida och det blir stadigt!

När vi är färdiga på röntgen går vi ut till bilen och färden hem börjar! Det går över förväntan de första 20 milen, visst, det gör ont men jag klarar det. Det sista milen är tuffa men jag klarar dem oxå och jag är till slut hemma!!
Hos min familj och vänner, katter och hus. Nu gäller det att vila och läka och sedan sätta fart och träna, träna....

Den här magre stackarn är opererad på precis samma ställe som jag! Precis så här ser det ut inuti mej, fast jag hoppas att Mario inte klottrat med bläckpenna på mina kotor!

Och så en bild speciellt för Helena!!!!!

Massor av tejp är det du!!! ;)

Uppvaknandets tid

Torsdag 10 mars
När jag vaknar på uppvaket är det mest halsen som känns jobbig, torr och raspig men sköterskan är där med sugrör och dricka i samma ögonblick som jag slår upp ögonen.
Det går en liten stund och jag ligger och undrar hur det gick för de andra i gänget som kom in samtidigt som jag. Tjejen ligger till höger om mej och jag hör att hon har mycket ont.
Jag känner försiktigt utmed ryggen tills jag kommer till bandaget, det gör inte så ont! Jag trycker till lite för att se hur mycket det tål och bestämmer blixtsnabbt att det ska jag inte göra mer. Illamåendet sköljer över mej och jag säger till sköterskan som sitter brevid mej att jag inte mår så bra. Hon måste ha väntat på det för hon bara sträcker ut armen och skjuter i något i kanylen jag har på handen och jag svär på att det bara handlar om några minuter och det är väck igen! Fantastiskt!

Man ska inte peta i såret!!

Jag känner att skallen är nog inte riktigt med men jag känner mej inte heldrogad och grannen mittemot bjuder på show ett tag och jag lyssnar på hur han stökar med personalen och vill upp på sitt rum omedelbart!! Till sist får han som han vill.
Jag somnar till ett tag och nästa gång jag vaknar känner jag mig riktigt pigg men syrgasslangen killar i näsan så jag blir tokig. Jag plockar bort den och njuter av min näsfrihet. Nu blev ju inte den så lång för maskinen vi min sida skvallrar och personalen är där på ett kick.
- Oopps, den åkte visst ur säger jag och sätter dit den igen.

De frågar hur jag mår och om jag vill ha något och jag önskar mej lite kaffe.
Jag hör att granne nr.3 också ber om kaffe.
- Du xxx, ropar jag, vi drar en fika ihop!! Sedan ropar jag in till tjejen brevid och undrar om hon vill vara med och fika men hon har för ont. Stackarn! Sedan ligger 3:an och jag och ropar till varandra över salen och jämför upplevelser och smärttillstånd. Sedan dyker sköterskan och kaffet upp och vi återgår till att vara tysta skötsamma patienter.


Jag känner att jag börjar ligga lite obekvämt och ska försöka ändra på mej, ja just det!! Går inte!! Jag kan inte vända på mej, ligger som en jäkla skalbagge på rygg och trälar men det gör så ont så jag lägger ner verksamheten och ringer efter hjälp.
Sköterskan kommer och hjälper till genom att dra i lakanet innunder mej och då går det lätt om än inte smärtfritt. Det känns ungefär som när man fått totalras innan, då har det också varit mycket smärtsamt att vända sig fast det här är värre. Jag försöker känna om den gamla smärtan finns kvar men det går inte att avgöra.

Jag ringer några samtal hem och det sista ringer jag till min far, det kunde jag låtit vara!
Han hade väl en dag när hjärnblödningen gjorde honom extra "inte kul" :( Så då fick jag ett brytihoptillfälle.
Snyft, snyft...jag hann banne mej inte snyfta mer än två gånger innan sköterskan var där.
- Hur är det, frågor hon och tar min hand.
- Äsch, det är så dumt, snyftar jag. 
- Det är det alltid...eller aldrig, säger hon, det är ganska vanligt att det blir så här, berättar hon.
- Det är min pappa, han skulle betala min op och sedan fick han hjärnblödning och då kunde inte han betala och jag fick inte låna på mitt hus för jag har ingen inkomst för jag är utförsäkrad och då får man inte låna och jag vill ju ha min op och orkar inte ha det så här längre och då tar syrran lån på sitt hus och då ordnar det sig men pappa kommer aldrig mer att bli som förr och nu i telefonen var han duuuuuuuuuum!!!!!!
Orden sprutar ut och avslutas med ett yl som sedan följs av hysterisk gråtattack, jag hackar och snyftar och ylar.
Sköterskan klappar lite på mej, ger mej en handduk att gråta i och lämnar mej en stund.
Efter kanske fem minuter är det bra igen!?
Morfin kan få mej i vanliga fall att bryta ihop och gråta bara av att katten fräser åt mej så det var nog inte så allvarligt.

När jag kommer upp till mitt rum, som nu är ett annat och ett singelrum får jag lite att äta och jag får prova att först sitta upp och sedan att stå upp. Det är två sköterskor med och de hjälper mej att ta ett par steg och sedan får jag ligga igen.

De tar bort katetern men jag kan inte tömma blåsan själv så de sätter tillbaka den och jag får ha den över natt. Natten är ganska ok och jag behöver bara be om extra smärtlindring ett par gånger och om hjälp att vända mej.
Och hela tiden är jag väldigt nöjd med att operationen är gjord och jag är på andra sidan nu!