Fjärde dygnet hemma

Nu har jag alltså varit hemma i fyra dygn och det har väl gått framåt men ack så långsamt! Jag satt faktiskt upp och åt med vid middagsbordet igår och det var första gången jag klarat det utan att vara full av morfin och idag satt jag och åt lunch!
Jag gjorde det på sjukhuset men då var jag hög som ett hus och klarade iaf inte att äta färdigt och fick resa på mej var sjätte tugga ungefär.
Mer då? Blåsan funkar, tarmen funkar, det kan ju verka som om det inte skulle ha så stor betydelse men om du tar och trycker på svanskotan och tänker in två långa skruvar i den plus ett operationssår och så tänker du dej att du måste krysta, grattis!!


Träningen då? Än så länge bara stabiliseringsträning i liggande och gående.
Jag märker inte så mycket framsteg genom att jag klarar nya grejer utan mer att de jag redan kan går lättare. Jag duschar själv och de första gångerna blev jag helt slut och var tvungen att vila innan jag kunde klä på mej och då fick jag inte på mej vänster strumpa, det fanns bara inte med att det gick! Nu duschar jag, klär mej, bägge strumpor och sedan vilar jag!
Det gäller att titta noga för framstegen är inte så stora men ack så viktiga för självkänsla och framtidstro.


Smärtan då? På tisdagen när jag kom hem tog jag mitt sista morfin på kvällen, sedan har jag inte tagit mera utan klarar mej på Panodil och Paraflex. Det är inte för att jag tycker att man är "duktig" när man inte tar piller utan för att jag inte mår bra av morfin. Jag tänker att när man är så här nära operation kan man ha rätt så ont och få vila mycket och ofta men om det inte ger med sig och jag inte börjar komma på benen får jag omvärdera mitt beslut för då kanske jag får ta biverkningarna för att orka träna effektivt.


Känner jag den gamla smärtan? Näe!!! Jag tror inte det iaf! Om den finns kvar så är den iaf mindre, tror jag :) Jag har fått ett par hugg, sådana där som förr tog andan ur mej och gjorde mej totalt illamående och svimfärdig. Om de förut var 10 på skalan kom de inte högre än 2 nu. Jag börjar få tillbaka känseln i vänster lår och jag har inte haft ont i fötterna!


När jag går använder jag stavar som stöd och kan bara ta något steg utan, knappt gå alltså, inte utan stöd iaf.  Men jag är uppe så ofta jag orkar och tränar för som det är nu kan jag ju inte ens hämta saker eftersom händerna är upptagna, om de inte får plats i BH:n alltså ;)

Jag fick besök förut av en granne som bara ville droppa av en blomma till mej och inte komma in. Så då blev det så där som det brukar att man blir stående i hallen och pratar och jag stod nog i iaf 15 minuter och det var väl också lite bra att se att jag kunde men jag får helvetiskt ont efter. Man ska komma ihåg att dra in magen, naveln inåt ryggraden och uppåt. Glad att jag kört den träningen inna för den är inte så lätt att hitta!


Jag läste något klokt som en annan stelopererad skrivit och det var att man blir ju inte bra för att man blivit stelopererad men de har gett en en grund som håller att jobba ifrån. Nu är det mycket upp till mej att träna och bli starkare och bättre med mindre smärta. Sedan är jag ju inte dummare än att jag vet att jag antagligen aldrig kommer att bli helt smärtfri men att det är möjligt. Det är inte säkert att jag bli bra för attt jag tränar och sköter mej men om jag inte gör det så lär jag inte bli bra iaf!


Jag tycker att det känns rätt bra för förut har ju träningen inte hjälpt utan tvärtom gjort mej sämre med mer smärta, visst jag blev stark men det hjälper inte när ryggskotten och rasen står som spön i backen. Men nu, nu kan det bara bli bättre!!