Fredag - tisdag

Fredag 11 mars
Provar att gå med mitt gåbord så mycket jag kan och tycker att livet är hårt men bra!
Vi tar bort katetern igen men det är tvärstopp!! Så det mesta av den här dagen går åt till att hasa runt som en Urin-Guldlock och prova toaletter på hela våningsplanet men inget funkar så det blir en tappning, nåja, det är väl ingen big deal om man tänker på vad man gjort innan. Jag dricker och travar omkring, provar och provar men icke!


Fem gånger blir jag tömd och då börjar jag bli bra trött på det!! En av gångerna när jag ligger där och de ska trä upp röret där man inte vill ha det och det nu har börjat att bli både irriterat och svullet av allt så undslipper jag mej ett jämmer och ett litet snyft.
- Går det bra? frågar sköterskan.
- Japp, svara jag, det bara kändes litet jobbigt ett tag.
- Jag förstår det, säger hon och stryker mej på knäet, men du är jätteduktig!
Om någon är gullig mot mej när livet är hårt har jag lätt för att bli gråtmild, speciellt om jag går på morfin.
- Duktig? På vad? Snyft-snyft! Att skeka??
- Ehhh..jaaa, det är inte så lätt när man är nyopererad!
- Jag..snyft..har alltid fått beröm för att jag är duktig på att skeka.
Vi tittar på varandra och gapskrattar och tårarna rinner och ryggen värker och vi är båda två så jävligt trötta på min blåsa.
Vad jag menade är att jag alltid kunnat vrida ben och leder långt, det hör liksom till sjukdomen.


Vi sansar oss och hon går tillbaka till vad hon höll på med. Under tiden ligger jag och funderar och tänker på hur himla blottad man blir på alla sätt när man blir beroende av andras hjälp för att klara sig.
Och sedan tänker jag på det här med blottat underliv och då kan man ju inte tänka på något annat än Fru Venus inlägg och jag stönar lite.

- Gör det ont, frågar sköterskan.
- Nej, det går bra svara jag, jag bara ligger och funderar på det här med färger...
Fast det gör ont.

Bladderscan

Kisseriet vill inte komma igång och jag känner mej förföljd av bladdermaskinen, det är den som de mäter med för att se hur mycket urin som står kvar i blåsan.
Jag bestämmer att jag villl kliva av ocycontinet, det långtidsverkande morfinet och bara ha kvar oxynormet att ta när det blir urjävligt.
Jag vet nämligen att morfin påverkar både blåsa och tarm på mej.


Lördag 12 mars
Natten mot lördagen är skitjobbig och jag tar oxynorm så ofta jag kan och får. Efter frukost drar de dränaget och det är helt underbart för det innebär att jag får duscha!! Jag får hjälp i duschen och känner mej som en nästan ny människa när jag kommer i mina egna kläder. Dagen går i stort åt till att försöka hasa runt så mycket man orkar och att få igång tarm och blåsa ordentligt. Kan kissa nu men inte ordentligt så jag har bladdermaskinen hängande över mej som en skugga hela tiden och till sist säger jag ifrån, jag blir stressad.
Framåt kvällen kan jag göra nummer två och efter det funkar kisseriet bättre men det står fortfarande för mycket kvar för att de ska vara nöjda men jag säger att nu blir det ingen mer mätning så länge jag överhuvudet taget kan.
Jag traskar och tränar med gåbordet så mycket jag kan och sover korta stunder på mitt rum.


Söndag 13 mars
Trött som ett as!!! Gårdagen blev nog för jobbig och eftersom jag tar så lite morfin har jag ganska ont men jag tycker att det är värt det eftersom andra saker funkar bättre då!
Vilar, duschar och småhasar på förmiddagen och efter lunch kommer min goa kusin på besök och vi drar en fika. Vilar mest hela dagen och febern hoppar upp och ner!!
Det är vanligt med feber efter operationen så jag är inte orolig, bara hängig.

Måndag 14 mars
Sjukgymnasten Jessica och hennes elev Jessica kommer och hjälper mej att komma igång med stavgången och det är jäklar i min låda inte så enkelt som det ser ut!!
In med magen upp med medaljongen, böj på knäna och vänster stav och höger fot...
Det går inte så bra och jag bryter ihop på mej själv emellanåt och garvar för jag har aldrig haft motoriska problem! Resten av dagen stavtränar jag så mycket jag orkar.
Jessicorna kommer tre gånger till under dagen med tips och glada tillrop, guldtjejer!!
En annan superkusin ringer och vi har ett långt och bra samtal som ger styrka och hopp, vi ska snart träffas och käka lite gott.

På kvällen kommer Mario och pratar med mej och han är mycket nöjd med hur operationen gick. Han kollar mitt sår och är mycket impad av mitt läkkött :)

Tisdag 15 mars - hemdag!!
Äter frukost, packar, skjutsen kommer, 9.30 är det röntgen och mina barns far följer med ner till den. På vägen ner får jag kramar och välgångsönskningar av all personal jag möter och det känns nästan lite  sorgligt att lämna det här stället.



Från sidan



Ovanifrån



Ett par sådana här på var sida och det blir stadigt!

När vi är färdiga på röntgen går vi ut till bilen och färden hem börjar! Det går över förväntan de första 20 milen, visst, det gör ont men jag klarar det. Det sista milen är tuffa men jag klarar dem oxå och jag är till slut hemma!!
Hos min familj och vänner, katter och hus. Nu gäller det att vila och läka och sedan sätta fart och träna, träna....

Den här magre stackarn är opererad på precis samma ställe som jag! Precis så här ser det ut inuti mej, fast jag hoppas att Mario inte klottrat med bläckpenna på mina kotor!

Och så en bild speciellt för Helena!!!!!

Massor av tejp är det du!!! ;)