Uppvaknandets tid

Torsdag 10 mars
När jag vaknar på uppvaket är det mest halsen som känns jobbig, torr och raspig men sköterskan är där med sugrör och dricka i samma ögonblick som jag slår upp ögonen.
Det går en liten stund och jag ligger och undrar hur det gick för de andra i gänget som kom in samtidigt som jag. Tjejen ligger till höger om mej och jag hör att hon har mycket ont.
Jag känner försiktigt utmed ryggen tills jag kommer till bandaget, det gör inte så ont! Jag trycker till lite för att se hur mycket det tål och bestämmer blixtsnabbt att det ska jag inte göra mer. Illamåendet sköljer över mej och jag säger till sköterskan som sitter brevid mej att jag inte mår så bra. Hon måste ha väntat på det för hon bara sträcker ut armen och skjuter i något i kanylen jag har på handen och jag svär på att det bara handlar om några minuter och det är väck igen! Fantastiskt!

Man ska inte peta i såret!!

Jag känner att skallen är nog inte riktigt med men jag känner mej inte heldrogad och grannen mittemot bjuder på show ett tag och jag lyssnar på hur han stökar med personalen och vill upp på sitt rum omedelbart!! Till sist får han som han vill.
Jag somnar till ett tag och nästa gång jag vaknar känner jag mig riktigt pigg men syrgasslangen killar i näsan så jag blir tokig. Jag plockar bort den och njuter av min näsfrihet. Nu blev ju inte den så lång för maskinen vi min sida skvallrar och personalen är där på ett kick.
- Oopps, den åkte visst ur säger jag och sätter dit den igen.

De frågar hur jag mår och om jag vill ha något och jag önskar mej lite kaffe.
Jag hör att granne nr.3 också ber om kaffe.
- Du xxx, ropar jag, vi drar en fika ihop!! Sedan ropar jag in till tjejen brevid och undrar om hon vill vara med och fika men hon har för ont. Stackarn! Sedan ligger 3:an och jag och ropar till varandra över salen och jämför upplevelser och smärttillstånd. Sedan dyker sköterskan och kaffet upp och vi återgår till att vara tysta skötsamma patienter.


Jag känner att jag börjar ligga lite obekvämt och ska försöka ändra på mej, ja just det!! Går inte!! Jag kan inte vända på mej, ligger som en jäkla skalbagge på rygg och trälar men det gör så ont så jag lägger ner verksamheten och ringer efter hjälp.
Sköterskan kommer och hjälper till genom att dra i lakanet innunder mej och då går det lätt om än inte smärtfritt. Det känns ungefär som när man fått totalras innan, då har det också varit mycket smärtsamt att vända sig fast det här är värre. Jag försöker känna om den gamla smärtan finns kvar men det går inte att avgöra.

Jag ringer några samtal hem och det sista ringer jag till min far, det kunde jag låtit vara!
Han hade väl en dag när hjärnblödningen gjorde honom extra "inte kul" :( Så då fick jag ett brytihoptillfälle.
Snyft, snyft...jag hann banne mej inte snyfta mer än två gånger innan sköterskan var där.
- Hur är det, frågor hon och tar min hand.
- Äsch, det är så dumt, snyftar jag. 
- Det är det alltid...eller aldrig, säger hon, det är ganska vanligt att det blir så här, berättar hon.
- Det är min pappa, han skulle betala min op och sedan fick han hjärnblödning och då kunde inte han betala och jag fick inte låna på mitt hus för jag har ingen inkomst för jag är utförsäkrad och då får man inte låna och jag vill ju ha min op och orkar inte ha det så här längre och då tar syrran lån på sitt hus och då ordnar det sig men pappa kommer aldrig mer att bli som förr och nu i telefonen var han duuuuuuuuuum!!!!!!
Orden sprutar ut och avslutas med ett yl som sedan följs av hysterisk gråtattack, jag hackar och snyftar och ylar.
Sköterskan klappar lite på mej, ger mej en handduk att gråta i och lämnar mej en stund.
Efter kanske fem minuter är det bra igen!?
Morfin kan få mej i vanliga fall att bryta ihop och gråta bara av att katten fräser åt mej så det var nog inte så allvarligt.

När jag kommer upp till mitt rum, som nu är ett annat och ett singelrum får jag lite att äta och jag får prova att först sitta upp och sedan att stå upp. Det är två sköterskor med och de hjälper mej att ta ett par steg och sedan får jag ligga igen.

De tar bort katetern men jag kan inte tömma blåsan själv så de sätter tillbaka den och jag får ha den över natt. Natten är ganska ok och jag behöver bara be om extra smärtlindring ett par gånger och om hjälp att vända mej.
Och hela tiden är jag väldigt nöjd med att operationen är gjord och jag är på andra sidan nu!