En blogg om att leva med SRS, Segmentell RörelseSmärta. Om vägen tillbaka till livet efter en steloperation på Ryggkirurgiska Kliniken i Strängnäs den 10 mars 2011.

söndag 15 maj 2011

Den bästa av alla tider



Den bästa tiden i mitt liv var .... VAD!!! Var??
Jag får en klump i magen när folk redan haft sin bästa tid. Längtar du tillbaka till ungdomens tid? Det gör inte ens jag som är halt och lytt och antagligen kommer att få dras med en viss mängd krämpor resten av mitt liv.
Önskar jag att jag slapp ha ont? Naturligtvis men tyvärr så vet jag nog var jag hamnat när det inte känns längre ;)

Jag har mitt liv med vänner och familj och jag har mina erfarenheter. Jag kommer nog ihåg hur det var att ligga på golvet för att kunna dra igen blixtlåset och sedan röra sig som Michael Jacksson långt innan han börjat med sina moves.
Jag vet nog hur det var att ta första fyllan och bli så dålig och hur många gånger man blev dålig innan man kom på hur man funkade. Hur många gånger hjärtat brast. Hur jobbigt det var att slåss för sin frigörelse från föräldrarna. Inte sjutton skulle jag orka med det igen!
Åren när man jobbade som en gris hela veckorna partade i helgerna, samma vecka ut och vecka in och funderade på om det var så här det skulle vara!
Småbarnsåren? Vill jag ha tillbaka dom? Hämtning och lämning på dagis, oron, stressen? Näe, bättre är då att minnas knubbiga händer och lockiga nackar, små anekdoter som man har på lager att berätta för flickvänner som tas hem.
Vännerna då, alla vänner man hade då? Tror du att dom är lika roliga idag? Tycker dom att du är lika rolig som du var då?
Jag har nu när jag legat här och tänkt lite att jag är fortfarande nyfiken på hur det ska gå i mitt liv och vad jag ska bli när jag blir något sedan! Visst kan man väl önska sig mer och i vissa fall mindre av förekomster i sitt liv men är det inte så det ska vara? Att man driver mot annat och försöker förändra?
Jag är inte dummare än att jag fattar att en del kämpar med att bara orka hålla näsan över ytan och försöker ta sig genom dagen och kan spyyyy på sådana här klämkäcka inlägg men jag tycker att det är sorgligt när folk suckar och säger att deras bästa tid redan varit....

11 kommentarer:

  1. Det kanske låter som en plattityd men jag tycker nog att varje tid har sin tjusning. Man ska ju leva i nuet och då går det inte att längta tillbaka till det som varit. Då är risken stor att man blir bitter. Njut av det som är just nu och spara det bästa som fina minnen.

    SvaraRadera
  2. Men det var bra att va 28 :) fast det finns fler bra tider i livet! Förhoppningsvis ligger många sådana framför oss!

    SvaraRadera
  3. Det var ju kul när man var ung, men det är bättre nu ändå tycker jag också. Livserfarenhet, vet hur man ska bete sig, självsäker, pondus, vågar göra bort sig... mmmm, jag trivs!

    SvaraRadera
  4. Inget är som nuet! =)

    http://www.youtube.com/watch?v=1okG45JvC2U

    SvaraRadera
  5. Helena: jag tänkte faktiskt lägga upp den först! :)

    SvaraRadera
  6. Varje tid har väl sin tjusning, och även om man ibland kan sakna tiden när barnen var små, så är det ju helt underbart att umgås med dom som vuxna människor!
    Sen måste jag ju erkänna att just den skivan kan göra mig lite nostalgisk...;)

    SvaraRadera
  7. Oj vad jag håller med dig, och har också funderat på att blogga om det. Jag längtar absolut inte tillbaka, utan tycker att allt bara blir bättre med åren. Jag minns min tonårstid och ungdom som en mycket jobbig tid.

    SvaraRadera
  8. Min bästa tid är nu. Oavsett hur gammal jag är.

    SvaraRadera
  9. Frågade mamma vilken den bästa åldern är.
    - Den mar är i för tillfället, svarade hon.
    Jag trivs bra som 33 åring även om jag är helt övertygad att jag fortfarande är 24.

    Sv: Först sa de ca 10 dagar, men nu var det nere på ca 7. Undrar om det beror på bättre rutiner eller sparkrav?

    SvaraRadera
  10. Jag kan längta bakåt, ja, precis som jag i alla åldrar längtat framåt. Skillnaden nu är att tiden går för fort i vissa avseenden ...

    SvaraRadera
  11. Nej, att säga så tycker jag verkar förbaskat sorgligt... Jag tänker nog inte så över huvud taget, det jag tänker mest på när det gäller sådana saker är att jag borde skaffa mig ett mål i livet. Å andra sidan har jag aldrig haft det, mer än när jag var barn och lovade mig själv att när jag blev stor så skulle jag bestämma SJÄLV och alltid ha de kläder jag ville...
    Mina vänner tycker nog att jag är ungefär lika rolig och (o)rolig som förr, jag har kvar de flesta av mina barndomsvänner, det som är skoj är att se hur olika vi har blivit till det yttre, en är stor-pedant, dansbandsdiggare och kammar mattfransar och folk säger till oss "Hur kan ni vara vänner, ni är så olika?" Men det är vi inte, inte inom oss. :)
    Jag trivs bra med min ålder och var jag är (nej, gör jag ju inte alls det, för jag jagar fortfarande handläggaren, men för övrigt är det gott att vara jag... )

    SvaraRadera