En blogg om att leva med SRS, Segmentell RörelseSmärta. Om vägen tillbaka till livet efter en steloperation på Ryggkirurgiska Kliniken i Strängnäs den 10 mars 2011.

lördag 19 mars 2011

Fjärde dygnet hemma

Nu har jag alltså varit hemma i fyra dygn och det har väl gått framåt men ack så långsamt! Jag satt faktiskt upp och åt med vid middagsbordet igår och det var första gången jag klarat det utan att vara full av morfin och idag satt jag och åt lunch!
Jag gjorde det på sjukhuset men då var jag hög som ett hus och klarade iaf inte att äta färdigt och fick resa på mej var sjätte tugga ungefär.
Mer då? Blåsan funkar, tarmen funkar, det kan ju verka som om det inte skulle ha så stor betydelse men om du tar och trycker på svanskotan och tänker in två långa skruvar i den plus ett operationssår och så tänker du dej att du måste krysta, grattis!!


Träningen då? Än så länge bara stabiliseringsträning i liggande och gående.
Jag märker inte så mycket framsteg genom att jag klarar nya grejer utan mer att de jag redan kan går lättare. Jag duschar själv och de första gångerna blev jag helt slut och var tvungen att vila innan jag kunde klä på mej och då fick jag inte på mej vänster strumpa, det fanns bara inte med att det gick! Nu duschar jag, klär mej, bägge strumpor och sedan vilar jag!
Det gäller att titta noga för framstegen är inte så stora men ack så viktiga för självkänsla och framtidstro.


Smärtan då? På tisdagen när jag kom hem tog jag mitt sista morfin på kvällen, sedan har jag inte tagit mera utan klarar mej på Panodil och Paraflex. Det är inte för att jag tycker att man är "duktig" när man inte tar piller utan för att jag inte mår bra av morfin. Jag tänker att när man är så här nära operation kan man ha rätt så ont och få vila mycket och ofta men om det inte ger med sig och jag inte börjar komma på benen får jag omvärdera mitt beslut för då kanske jag får ta biverkningarna för att orka träna effektivt.


Känner jag den gamla smärtan? Näe!!! Jag tror inte det iaf! Om den finns kvar så är den iaf mindre, tror jag :) Jag har fått ett par hugg, sådana där som förr tog andan ur mej och gjorde mej totalt illamående och svimfärdig. Om de förut var 10 på skalan kom de inte högre än 2 nu. Jag börjar få tillbaka känseln i vänster lår och jag har inte haft ont i fötterna!


När jag går använder jag stavar som stöd och kan bara ta något steg utan, knappt gå alltså, inte utan stöd iaf.  Men jag är uppe så ofta jag orkar och tränar för som det är nu kan jag ju inte ens hämta saker eftersom händerna är upptagna, om de inte får plats i BH:n alltså ;)

Jag fick besök förut av en granne som bara ville droppa av en blomma till mej och inte komma in. Så då blev det så där som det brukar att man blir stående i hallen och pratar och jag stod nog i iaf 15 minuter och det var väl också lite bra att se att jag kunde men jag får helvetiskt ont efter. Man ska komma ihåg att dra in magen, naveln inåt ryggraden och uppåt. Glad att jag kört den träningen inna för den är inte så lätt att hitta!


Jag läste något klokt som en annan stelopererad skrivit och det var att man blir ju inte bra för att man blivit stelopererad men de har gett en en grund som håller att jobba ifrån. Nu är det mycket upp till mej att träna och bli starkare och bättre med mindre smärta. Sedan är jag ju inte dummare än att jag vet att jag antagligen aldrig kommer att bli helt smärtfri men att det är möjligt. Det är inte säkert att jag bli bra för attt jag tränar och sköter mej men om jag inte gör det så lär jag inte bli bra iaf!


Jag tycker att det känns rätt bra för förut har ju träningen inte hjälpt utan tvärtom gjort mej sämre med mer smärta, visst jag blev stark men det hjälper inte när ryggskotten och rasen står som spön i backen. Men nu, nu kan det bara bli bättre!!

13 kommentarer:

  1. Ler lite när jag läser om de där små framstegen. Jag kommer så väl ihåg hur det var, så helt plötsligt lossnade det lite och just det där med strumporna var så stort. Ser man tillbaka så har det hänt massor fast man lever mitt i det och ser inte alltid framstegen dag för dag.
    Du får göra som jag gjorde, hänga en lätt väska runt halsen så du får med de där små grejerna. Kaffe tog jag i en liten termos och stoppade i fickan, koppen fick jag med i kryckan så jag kunde sitta i soffan o fika. Det är mycket sådana små grejer som man inte tänker på och som blir så jobbigt när man inte kan.
    Skönt att du fixar duscha själv, jag fick ju ta hjälp i 6 veckor, så jäkla jobbigt att inte kunna själv.
    Men det är så imponerande att du är så pigg efter en sådan operation.
    Krycka lugnt nu.

    SvaraRadera
  2. Vad jag blir glad över att du ser dina små framsteg som viktigast just nu.
    Utan de små kan ju inte de större komma...
    Massor av kramar!

    SvaraRadera
  3. Låter verkligen som om du är på "stark frammarch", och det med jättekliv - även om dom är små...;)

    SvaraRadera
  4. Vad kul att du skriver så mycket om hur det går med allt. Jag känner igen mig i mycket, men hade aldrig problem med kisseriet. Däremot var tarmarna väldigt tröga, så det var jobbigt. Jag åt nog morfin längre än vad du gjort, har jag för mig. Till mig sa de att det är viktigt att inte ha ont, för träningen och läkningens skull. Man ska orka vara igång så mycket som möjligt. Å andra sidan mådde jag inte dåligt av medicinen heller, mer än att jag hade hallucinationer i början innan jag minskat dosen, vilket var bland det värsta jag varit med om.
    Kram!

    SvaraRadera
  5. Vännen! Var snäll att skynda LÅNGSAMT......
    Dagens order, basta!

    Kärlek till dig och dina skruvar....

    SvaraRadera
  6. Framsteg är framsteg, hur små dom än är! Nu såg jag vart du länkat, ha ha ha! Det känns bra att du är gul, grön och röd hemma, jag kände det på mig :-) Nattikram vännen

    SvaraRadera
  7. Du är ju ba så braaa. Hoppas kissen som fick åka till veterinären mår bättre nu med, och har lärt sej att "bättre fly, än illa fäkta". :)

    Sen får du gärna skriva om när din toadörr blev skjuten, det har jag missat om det har varit i ett gammal inlägg, eller tipsa mej om vart det är skrivet så är du snäll. =)
    Kram

    SvaraRadera
  8. Det vet du väl, det är de små sakerna som gör det :)

    SvaraRadera
  9. Du är duktig du, Jag brukar säga att jag inte kan bära blommorna utan de får ställa den här och sätta i vatten där.
    Man blir jäkligt bra på att deligera tillslut=)

    Det är bra att du är så rörlig. Jag hejjar på dig!

    SvaraRadera
  10. Jag blir både rörd och stolt över dina framsteg, och JA, sen ska du också köpa löparskor som får dig att känna dig som Linda Hägglund
    :-)
    Kram

    SvaraRadera
  11. Jag gapar, glädjs med dig och samtidigt ... varför upplever inte jag, nu snart 5 månader sedan, något av det positiva du skriver om? Tar fortfarande morfin (har inte en endaste gång känt ngt av den mer än ... ja, magen) och tränar och har en smärta värre än före op? Jag hoppas innerligt att jag inte gjorde op i onödan.
    Kramar till dig, stora, för det är otroligt hur bra du klarar allt!

    SvaraRadera