En blogg om att leva med SRS, Segmentell RörelseSmärta. Om vägen tillbaka till livet efter en steloperation på Ryggkirurgiska Kliniken i Strängnäs den 10 mars 2011.

torsdag 3 februari 2011

Mitt liv med Belsebubben (spec. för Caja)

När jag var liten berättade min moster för mej om Belsebubben.


Han var den fulaste figur man kunde tänka sig och OND! Han var så elak att han inte hade tid att äta ordentligt för han var tvungen att fara omkring och jaga och plåga människor, helst olydiga barn!
Eftersom han inte hade tid att äta var han anskrämligt mager och alltid på dåligt humör. Om Belsebubben fick tag på en var det ingen ide att be om nåd, han hade ihjäl en omgående...eller utdraget.


Han var naken utan en tråd på kroppen för ilskan gjorde honom så arg och varm att hans kläder brann upp och runt fötterna stod ständiga lågor. Hans ögon var svarta som kol utom när han fick syn på olydiga barn, då lågade de ilsket och farligt röda. Om man var ett olydigt barn och såg honom i ögonen var man i hans våld...


Mitt rum låg på övervåningen och jag var tvungen att passera ett trappfönster som vette mot skogen på andra sidan vägen.


- Han sitter där ute bakom träden på kvällen för att se om du borstar tänderna och går och lägger dej i tid, berättade moster  för mej. Om du tittar ut genom fönstret och ser att Belsebubben har börjat glimma med ögonen är det bäst att du skyndar dej upp på ditt rum och lägger dej så att han inte retar sig på dej och kommer och tar dej!!!


På kvällarna när jag skulle lägga mej så smög jag i trappan tills jag kom fram till fönstret, då stannade jag och tryckte med ryggen mot väggen brevid fönstret, mumlade "gud som haver barnen kär, gud som haver barnen kär, gud som haver barnen kär" sedan sprang jag det fortaste jag kunde sista biten, förbi fönstret och upp för trappan.
Jag kunde känna hur hans klor famlade efter mej. Jag kunde ha svurit på att jag såg två glödande punkter i skogen fastän att jag absolut på inga villkor tittade ut genom fönstret!


I skolan hade vi en bok som hette "vad-du-vill-boken" där i fick man rita eller skriva vad man ville när man gjort färdigt en uppgift.
De andra barnen ritade hus med blommor utanför eller prinsessor med fjärilar och hjärtan.
Jag ritade Belsebubbar. Sida upp och sida ner.
Till sist fick mamma komma på samtal med läraren och skolpsykologen. Undrar vad de trodde. Jag blev förbjuden att rita fler Belsebubbar. Jag började då rita öde öar med en palm på med en kokosnöt under, sida upp och sida ner.
Jag tänkte att där kan han sitta, den jäveln!!
Fanns inte en unge i hela kommun som hade lika hela tänder som jag!


Ungefär så här såg mina teckningar ut.


6 kommentarer:

  1. Oj....jag kallade mitt ex för Belsebubben....hade tydligen ingen koll på vad det betydde....kanske därför vi är skilda nu...? Kvällskram! ;-)

    SvaraRadera
  2. men naaawwww stackars barn...undrar vilken prägel det satt på dig i vuxen ålder hhhrrrmmmm....fast det är klart du har väl fina tänder;-)! Själv skrämdes mina föräldrar med Brunntanten..men henne var jag inte rädd för...där fick dom! HA!

    Tack för förklaringen...

    natti/caja

    SvaraRadera
  3. Usch vilket hemskt sätt att skrämma upp ett barn på! Tanken var ju god, men vilket trauma! Barn har ju så vild fantasi dessutom.

    SvaraRadera
  4. Frågan är om man inte skulle bli mer bekymrad över någon som bara ritade öde öar...en belsebub verkar det ju vara lite fart på i alla fall!! ;)

    SvaraRadera
  5. Sorgligt att vuxna människor gör/gjorde så här!
    För var det mycket sånt men det hör man inte om idag..eller?
    Snacka om att inte ORKA ta konflikten med typ tandborstningen på ett mer pedagogiskt sätt:(
    Ett lätt sätt att komma undan...jamen då skräms vi då:(
    Om inte jag gjorde det eller det så skulle dom skicka mig till Zignarna i det stora huset!? Så skulle jag aldrig i livet säga till mina barn!!
    Vad var det med dom vuxna förr???
    Hoppas nu att du får en fin helg!
    Kram Eva

    SvaraRadera
  6. Oj! Det lät ju inte så snällt! Man kunde tro du var 80 år med de metoderna!
    Fick de aldrig under utredningen i skolan reda på varför du ritade så, undrar jag?

    SvaraRadera