En blogg om att leva med SRS, Segmentell RörelseSmärta. Om vägen tillbaka till livet efter en steloperation på Ryggkirurgiska Kliniken i Strängnäs den 10 mars 2011.

tisdag 15 maj 2012

Från välfärdssamhälle till nattväktarstat?

Vad är det som händer i landet? Vart är vi på väg?
Ingen kan väl ha undgått att våra trygghetssystem nedmonteras en bit i taget? 
Sjukförsäkringen, arbetslöshetsförsäkringen med en A-kassa som sänkts och som de flesta arbetslösa inte ens får ersättning ifrån. 
Åldringsvård som säljs ut till privata aktörer med ägande av riskkapitalbolag som för vinsten utomlands.  
Det företag som ska ha minst betalt för att sköta vården får uppdraget - gamla tiders fattigvårdsauktioner har blivit verklighet, den som gör det mot minsta ersättning får hjonet.




Handikappade som haft assistans i tiotals år friskförklaras och tas ifrån stödet, sjuka och skadade kastats ur sjukförsäkringen och hamnar i en ännu svårare sits än vad bara sjukdomen ger.


Jag funderar mycket på det här.
Men vad är välfärd? Välfärdsstat? Välfärdssamhälle?
Ett samhälle där man lägger stor vikt vid att samhällets välfärd ska komma alla till del, i synnerhet svaga och utsatta grupper. 
Att man har en fördelningspolitik där resurser ges till förmån för individer och sammanhang som behöver särskilda insatser. 
Kort sagt en fungerande sjukförsäkring, ålderspension och arbetslöshetsförsäkring, fungerande skola, vård och omsorg.
Att man gör insatser för att gynna arbetslivet, arbetsmiljön för att förebygga skador och hälsorisker.
Att alla har samma rätt till sjukvård och utbildning.
Men viktigast för mig när jag tänker på välfärdssamhälle är att det finns en grundtrygghet, att jag klarar mig under perioder av sjukdom eller arbetslöshet. Att mina barn har en skola att gå till där det finns utbildade lärare, att jag får träffa en läkare på samma villkor även om jag är rik eller inte.
Jag kan inte låta bli att undra hur det kan vara så att vi går åt så galet håll?
Vill inte alla ha den här tryggheten? Tycker inte alla att det är värt ett högre skattetryck för att få vara en del av ett välfärdssamhälle?




Jag kommer på att regeringen för ett år sedan tillsatte något de kallade Välfärdsutvecklingsrådet och jag klickar mig in på regeringens sida och läser igen vad de har för målsättning.
Och nu förstår jag! Vi har inte riktigt samma definition på välfärd, regeringen och jag. 
Så här står det:
"Välfärdsutvecklingsrådet ska bidra med kunskap och erfarenheter  till regeringen för att förbättra förutsättningarna för valfrihet, mångfald och tillgänglighet inom hälso- och sjukvården, handikapp- och äldreomsorgen, apoteksmarknaden och hushållsnära tjänster genom ökat entreprenörskap och innovativt företagande."


Inte ett ord om trygghet utan här handlar det om företagande, RUT och ROT, valfrihet och mångfald.
Mycket av det här önskar man sig också naturligtvis men det är inte lätt för någon att välja när man är i ett utsatt läge.
Och hur det går med apoteken vet vi ju. I glesbygden läggs de nu ner ett efter ett.
Jag vill inte ha valfrihet och mångfald på bekostnad av trygghet och dessutom vet jag att detta faktiskt är ett av de få fall där man både kan äta kakan och ha den kvar.
Våra försäkringssystem går med miljardbelopp i vinst, AF skickar tillbaka miljoner i outnyttjade statsbidrag.
Varför kan vi inte då ha fungerande system för välfärd? 
Är vi på väg mot en nattväktarstat där staten står för lag och ordning och allt annat läggs ut på individen, privata företag eller frivilligorganisationer?


Hur har välfärden förändrats under de senaste åren?
Hur ser man på svaga, sjuka eller skadade individer?


Det är inte längre självklart att man får hjälp av det system som man själv varit med att bygga upp och betala till. 
Vid inkomstförlust, vare sig det beror på det ena eller andra, är det inte säkert att man får den hjäp man borde kunna förvänta sig.
Om du under ditt friska arbetande del av livet skaffat boende och materiella tillgångar är de inte längre dina, du har förlorat rätten till privat ägande. Du får inte socialbidrag om du bor i eget hus, även om du har en lägre bostadskostnad än om du hyr. Du får inte ha bil eller något annat av värde.




Om du blir arbetslös för länge så hamnar du i åtgärder där du går och jobbar utan att få betalt, utan rätt till semester, ingen A-kassa eller semesterersättning, vid lägsta ersättning 17,50 kronor i timmen.
Men arbetsgivaren får lite drygt 46 kronor i timmen för att den har den arbetssökande där. 
Om sedan pengarna inte räcker till hyra och mat plus övrigt så kan man ju alltid söka försörjningsstöd hos kommunen - om man inte har ett ägande eller en partner, då får man först göra sig av med det/den.
Under tiden kan man söka hjälp hos kyrkan, frivilligorganisationer, ställa sig i soppkö eller om man har släkt och vänner kan man be om hjälp där, om de inte tröttnat på att man aldrig kan betala tillbaka.
Om ens eventuella barn behöver något extra kan man alltid vända sig till Majblomman eller någon annan hjälporganisation

Men vad händer nu då, i vårt land?
På alla de här områdena har indragningar och nedskärningar gjorts.
På socialkontoren måste socialsekreterarna säga nej till allt flera, göra bedömningar om vilken sökande det "är mest synd om" när det söker flera med liknande situationer.
Socialsekreterarna mår inte bra längre, de orkar inte med arbetsbelastningen och det jobbiga i att säga nej till allt flera sökande.
De ser nya grupper som söker, de utförsäkrade, de döende, de arbetslösa som efter att kanske ha varit i sjukförsäkringen nu är i FAS3 och måste ha pengar från socialen för att klara mat och mediciner.
Men de säger ifrån nu, socialarbetarna, Nu bryter vi tystnaden heter deras aktion. De är arga trötta och tydliga: vi vill kunna sköta våra jobb och det kan vi inte på ett tillfredsställande sätt.
Hoten ökar på både socialen, AF och FK. Sökande är förtvivlade och maktlösa och personalen likaså.
Lyssna gärna på detta : http://www.youtube.com/watch?v=-78pYqSSVhU

Utanförskapet som skulle minskas var en av anledningarna till arbetslinjen och aldrig har klyftorna varit större i modern tid än vad de är nu. Skillnaden mellan de som har det bäst och de som har det sämst öka, om man inte som Reinfeldt föreslår, att man räknar bort de tio procent som har det bäst och de tio procent som har det sämst, då blir det inte så stor skillnad längre. Smart?!
Jag räknar inte så och den här uppdelningen som vi har fått i vi och dom skrämmer mig.


I ett samhälle där de svaga lämnas utan trygghet blir även de välbeställda rädda, rädda för sin egen skull. 
Rädda för att dela med sig av det de har, de vill inte bli av med det de skaffat sig för de vet att man kan hamna i utanförskap om det vill sig illa. I ett sådant samhälle delar man inte med sig, man välkomnar jobbskatteavdrag och hårda tag mot de som inte arbetar, "jag arbetar ju och de får fasen alla göra om de ska ha". 
Endast i ett samhälle där individen känner trygghet vågar man dela med sig och vara solidarisk. Där behöver man inte bevaka sina tillgångar på samma sjuka sätt.
Vi har fått ett samhälle med "vi och dom".


Jag vill inte att mina barn ska växa upp i ett så hårt och osolidariskt samhälle, jag vill inte att mina föräldrar ska betala till ett konto i ett skatteparadis med sin avgifter i äldrevården, jag vill inte att jag ska få vänta länge på en undermålig vård när jag blir sjuk och jag bara vill inte medverka till att följa den väg som vi slagit in på nu fortsätter.
Jag tänker inte som Reinfeldt se enbart till de friska, starka, arbetande etniska medborgarna!!


Solrosuppropet.se kan du läsa om vad som händer i sjukförsäkringen. Där lägger vi upp länkar, tips, skriver om vad som är på gång och skriver artiklar.




8 kommentarer:

  1. Säger som jag brukar säga:
    Lippe for president!!

    SvaraRadera
  2. F*n Lippe... Det här är inte ett blogginlägg... det passar sig alldeles utmärkt till DN:s debattsida eller nån annan stor tidning som äger mycket och som makthavarna läser. Ut med budskapet på FB och till massa andra medier.

    Jag undrar vad som ska behövas för att "dom" ska fatta? Du vet vad jag jobbar med (när jag jobbar) och hur vi tampas med både det ena och det andra som vi inte själva kan styra över. Vi skriker dagligen till våra lokala politiker.

    KRAMEN ♥

    SvaraRadera
  3. Det är så, är man frisk har man det bra i Sverige nu, men alla vi som inte är det, oss kunde de lika gärna rada upp och skjuta!

    SvaraRadera
  4. DU ÄR VERKLIGEN PÅ BARRIKADEN! OCH MÅNGA ÄR VI SOM STÅR DÄR BREDVID DIG! DU SÄGER SÅ BRA DET VI VET OCH DET VI KÄNNER... JAG KÄNNER ATT VI HÅLLER PÅ ATT RESA OSS NU -TILLSAMMANS, OCH VI SKA HJÄLPA VARANDRA ATT STÅ SOM EN MÄNNISKA. DEN MAKT VI HAR ÄR ATT VI ÄR MÅNGA OCH SOLIDARITETEN.

    SvaraRadera
  5. Ja! Skicka in det där till alla tidningar du kan komma att tänka på! Det måste spridas. Du är bäst. KRAM!

    SvaraRadera
  6. Ledsen att behöva säga det men du har så rätt! Instämmer med de andra, försök publicera det här inlägget i tidningarna. Det finns många fackliga tidningar som nog gärna skulle ta in den som krönika. Du är så klok!

    SvaraRadera
  7. Hur gick det undrar jag som glidit in fem månader senare? Hoppas verkligen att du skickade in detta. Det är alldeles för bra för att tusentals läsare inte ska få chansen att läsa dagens sanningar om vårt gamla välfärdssamhälle. Ett Sveige som bit för bit plockas sönder. Ingen tvekan. Det är dags att lämna stafetpinnen vidare. Fredrik får lämna över till Lippe. Ett skämt med mycket allvar i.
    Detta var bland det bästa jag läst om ämnet. Inte ett ord i onödan. Hatten av.

    SvaraRadera