En blogg om att leva med SRS, Segmentell RörelseSmärta. Om vägen tillbaka till livet efter en steloperation på Ryggkirurgiska Kliniken i Strängnäs den 10 mars 2011.

onsdag 11 april 2012

Varför gick inte folk på Solrosuppropet?

Jag tror att det finns flera anledningar.


Sakens natur.
Det ligger i sakens natur att sjuka, skadade och trötta orkar inte. 
De kanske var förra året och vi hade en stor uppslutning och bra mediabevakning. Regeringen blev uppenbart störd av oss och beskyllde oss för att ha "Dold agenda". Vi kände hopp, vi var många och vi kunde förändra tillsammans. 
Regeringens lappning och lagning av systemet som ena gången hjälpte en person och andra gången fjorton personer gav inte hopp om någon vilja till förbättring. När man inte orkar så mycket är det lätt att bli uppgiven, det blir inte bättre i alla fall! Det är så här det är....
Men man önskar att anhöriga och vänner till de utförsäkrade hade kommit, att de hade orkat.
Jag pratade med flera på torget i Norrköping och många var nära till tårar, inte bara för sin egen situation utan också att folk inte ställt upp, att folk kanske kände att de tyckte att de utförsäkrade säkert kunde skylla sig själva. Som sjuk eller skadad känner man sig ofta misstrodd och misstänkliggjord idag. Att man inte vill bidra till stacken.
Den känslan får jag ytterligare stöd för när ingen av de som skrivit tal och gjort beskrivningar av sina situationer vågade hålla talen själva.
En del orkade naturligtvis inte men en del sa att de var rädda för att FK och folk skulle tycka att: kan hon stå där och hålla tal kan hon nog jobba också! Man blir till sist rädd för att visa att man orkar något överhuvudtaget.


Vädret.
Det var ett mycket otrevligt väder men vi halta och lytta som var där timmarna innan och efter klarade det. Vi betalar nog fortfarande många av oss med extra värk och trötthet så det gills inte riktigt! Folk hade kunnat komma om de ville, vi hade kaffe att värma dem med.


Avsaknad av kyrkans engagemang.
Kyrkan ställde sig inte bakom i år? Eller i alla fall inte på de flesta orterna. Det kan finnas två anledningar till det.
Det första kan vara att de fick så mycket skit för det förra året. Inte en intrevju gjordes med kyrkans folk utan att de fick svara på frågan om det verkligen var rätt att lägga sig i politiken. Många var de påhopp som gjordes. Så man får vara glad för att de faktiskt genomförde det förra året.
Andra orsaken kan vara att vi i år även manifesterade mot FAS3 och att kyrkan själv utnyttjar FAS3:are.


Normalisering.
När förändringar införs blir folk upprörda, speciellt om det är försämringar. Men genom tid så är det ju ingen förändring längre. Det är så det är. Och kvar ligger myterna om att 140 personer om dagen förtidspensionerades i världens friskaste fuskande folk! Det har blivit normalt att sjuka och skadade ställs på bar backe, det har blivit ok att sucka uppgivet och tycka att det är för jävligt men det är så det är. Det är ingen förändring längre, det är så här det är, det är normalt.


Orken. 
Folk orkar inte bry sig så mycket att man deltar i manifestationer? Man klickar på gilla på olika sidor, skriver under namnlistor på nätet och kommenterar. 
Tycker att man visat vad man står för - och det har man ju! 
Men det gamla sättet, att gå man ur huse och visa sig ute, att höja sina röster tillsammans ger ett helt annat genomslag och skrämmer och stör  beslutsfattare så mycket mera.
Jag vet ju att folk bryr sig, jag har inte träffat en enda som tycker att nedmonteringen av sjukförsäkringen är bra, alla jag pratar med är upprörda. 
Varför kommer man inte då? 
Manifestationen var över på en timma, varför kom de inte....


Dålig information.
Vi har inte fått ut informationen? Vi har skrivit debattartiklar, insändare och haft reportage i både radio och TV. 
Men det kanske inte räcker? 
Vi kanske måste försöka nå ut på flera sätt. Vi har flera Facebooksidor, hemsida, Twitter och bloggar. 
Men det kanske måste till något mera? 
Jag funderar för vi slutar inte här. 
Vi bara vilar upp oss och sedan återkommer vi, i en tidning, ett tv-program, en radiokanal eller en stad nära dig. 
Jag lovar.....

10 kommentarer:

  1. Bra analys. D.v.s. samma som jag kommit fram till ;) Vi i Stockholm hade dessutom 7000 fulla fotbollssupportrar som rörde sig i samma kvarter som oss. De skrämde nog iväg många som velat närvara. Ett tag var det som en krigszon runt oss med bengaliska eldar och knallskott. De få journalister som jobbade denna dag hade fullt fokus på dem. Inte EN rad om oss i Aftonbladet, Expressen, SvD, DN. Radio och TV lyste också med sin frånvaro, trots flera PM skickade direkt till redaktionerna och utvalda journalister som skriver om dessa frågor. Men att ge upp är liksom inget alternativ.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Klart att vi inte ger upp Carina!!! Tycks ha varit ett magiskt tal med hundra besökare...
      Bra kämpat och snart kör vi igen!!

      Radera
  2. Uppgivenhet tror jag är det rätta ordet och att folk tror att det inte gör skillnad att protestera. Det var vilket fall mycket bra tal och alldeles lagom långt i snålblåsten och kylan. Jag känner en stor tacksamhet att det finns människor som orkar kämpa för andra. Det kallas medmänsklighet och är något vi behöver mer av i dagens Sverige.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Absolut att vi behöver! Tack för att du kom!

      Radera
  3. Jag är glad att det finns såna som du som orkar kämpa!! ♥

    SvaraRadera
  4. Jag hade 10-15 mil till närmsta ställe. Hade det varit här hade jag ställt upp och skrikit mig hes för alla drabbade.

    Stor kram till dig som är min vardagshjälte

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, tyvärr så blev det ju inte på så många ställen i år, vi kanske skulle dra igång ett i Västervik? Samtidigt som hojrock eller visfestivalen ;)

      Radera
  5. Jag har dåligt samvete för att jag inte orkade ta mig till stockholm...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Du har ju börjat med så mycket annat nu som du måste lägga energin på! Jag tycker inte du ska ha dåligt samvete!!

      Radera