En blogg om att leva med SRS, Segmentell RörelseSmärta. Om vägen tillbaka till livet efter en steloperation på Ryggkirurgiska Kliniken i Strängnäs den 10 mars 2011.

måndag 26 september 2011

Orättvisa, orättvisa värld!!

När jag låg hög som ett hus på smärtstillande och det iaf inte tog så mycket att jag kunde sitta och gå så hände det väl någon gång att jag förbannade orättvisan.
Varför just JAG!?
Varför så förbannat ont, ont så där så att tankarna inte går att hålla, ont så att man inte lyckas hålla skräcken ifrån sig en del stunder.
Stunder då man inte var så jävla pigg på att leva, inte för att jag ville dö, jag ville bara slippa.
Ingen som inte har varit där vet vad det gör med en att ha så ont så länge.
Ibland, men faktiskt inte så ofta tyckte jag att det var orättvist.
När jag sedan äntligen hittade en läkare som kunde ställa en diagnos och erbjuda en operation blev all fokus på det, jag SKULLE ha den operationen!!
Jag började hitta folk på nätet med samma diagnos som gjort operationen, en del blev bra, en del bättre och en del blev faktiskt sämre.
Så här efter sex månader slår jag näven i bordet igen.
Jag blir både ledsen och arg.
Det är så ORÄTTVIST!!
Jag kan nästan känna en skuld för att jag blivit så bra som jag är, det känns som om jag lämnade kvar de som inte fick hjälp eller de som det inte hjälpt på.
De som kämpar och kämpar med läkare som pissar revir och prestigetänker.
De som får läggas in gång på gång och drogas ner för att inte förlora förståndet när smärtan slukar både vett och tanke.
Jag vill sträcka ut handen och dra dem upp hit till mig, där jag är.
Jag är så ledsen och upprörd för jag tycker det är så orättvist mot en massa människor!!

Här ligger jag hög som ett hus en av alla de gånger det blev totalras och jag fick ta ambulansen in.
Just nu ligger många på det sättet och jag vet iaf en.
Ellinor, jag tänker på dig som bara fan!!!

14 kommentarer:

  1. Shit, jag förstår att det måste vara ett helvete. Och att det är jobbigt att veta att andra är kvar i smärtan.
    Men du förtjänar inte mindre att bli bättre för det! Att de andra också förtjänar det betyder inte att inte du gör det.

    SvaraRadera
  2. Nu var det ju så att du fick inget av det här gratis och du KÄMPADE! Förstår hur du tänker, men glädjs med dig. KRAM

    SvaraRadera
  3. Du, något helt utanför fokus; men jag måste få sagt det: så underbart vackra blåa ögon i en vanlig tråkig skjorta från landstinget...WOW!

    SvaraRadera
  4. Härligt att du slipper känna den outhärdiga smärtan..men förstår hur du tänker när det gäller övriga som inte lyckats komma dit. Tjejen jag träffade idag berättade att hon haft såna smärtor att hon inte ville leva..sen hade det varit ett hell att ta sig ur värktablettberoendet.Fy fasen.. det finns många som inte borde behöva känna och ha det så. KRAM!

    SvaraRadera
  5. Du kan inte bära andras smärta, det vet du va? Som du kämpat, det kommer att komma andra till godo. ♥

    SvaraRadera
  6. Livet är orättvist! Man får vara glad åt det lilla. Visst skulle det vara bra om alla kunde få vara friska och slippa ha ont, men tyvärr är det inte så.

    SvaraRadera
  7. Det är ditt inlägg och det var/är din smärta men jag VET... har varit där... med annan smärta... av annan orsak. Länge. Ingen lyssnade. Till slut skrek jag som en gris och krävde MRT... Då jävlar blev det fart på dom. Så precis som du tänker jag på alla som inte orkar skrika. Hur länge ska dom behöva lida? Kan man dö av smärta? Ja... säkert, men det vore för jäkligt om nån skulle behöva göra det innan dom edsvurna LYSSNAR på oss som känner våra kroppar bäst. Kram Lippe ♥

    SvaraRadera
  8. lippe!
    du har ett hjärta av guld och vad jag förstår en rygg som funkar nu...
    stor kram till dig du roliga, varma superwoman :)

    SvaraRadera
  9. Inte dö, bara slippa.....det säger allt!

    Nu var det som tur var du som fick hjälp och det är du säkert GLAD för och vi får HOPPAS att måååånga fler får det också!!!!!

    Kram Eva

    SvaraRadera
  10. Lippe. Jag har kommit hem igen från sjukan kom hem vid 2.00 i natt jag ska få åka in och göra en akutröntgen igen idag. Sen vet jag inte vad som händer.

    Jag börjar ledsna nu på att ha det så här. Att landstingen har det så himla orättvis vård. Har så himla orättvis rehabilitering.
    Jag orkar inte inte längre

    SvaraRadera
  11. Jag förstår precis hur du tänker och det ÄR orättvist. Men ändå, du (och vi som gillar dig så himla mycket) måste ju glädjas över att du hade turen att vara en av dem som blev bra! Du har ju verkligen kämpat och kämpat igen, för att nå dit där du är nu! Även om du har ett stort, vansinnigt, lån nu, så blev du bra! (Men det är fel att pengar ska köpa hälsa, det borde inte vara så, landstinget finns till för oss alla!)

    SvaraRadera
  12. Fast jag ser det så här. Ja, livet är orättvist o till viss del måste vi ibland bara gilla läget. Men istället för att fastna i självömkan eller dåligt samvete så ska man vända det till något positivt. Nu när du mår bra har du energi att stötta någon som befunnit sig där du var. Du kan sträcka ut en hand, krama den o säja med sann röst att "ja, jag förstår dig". Det finns absolut inget värre än när någon lägger huvudet på sned, tittar på en o säjer "jag förstår dig preciiiiis" när man vet att den personen inte har en jävla aning. Nej, ta tillvara erfarenheten som du fått. Ge av din styrka. Det finns alltid någon som behöver den. <3 <3 3

    SvaraRadera
  13. Oj...jag vet inte vad som hänt men helt plötsligt är min bajsdag inte lika hemsk längre =(

    SvaraRadera