Orättvisa, orättvisa värld!!

När jag låg hög som ett hus på smärtstillande och det iaf inte tog så mycket att jag kunde sitta och gå så hände det väl någon gång att jag förbannade orättvisan.
Varför just JAG!?
Varför så förbannat ont, ont så där så att tankarna inte går att hålla, ont så att man inte lyckas hålla skräcken ifrån sig en del stunder.
Stunder då man inte var så jävla pigg på att leva, inte för att jag ville dö, jag ville bara slippa.
Ingen som inte har varit där vet vad det gör med en att ha så ont så länge.
Ibland, men faktiskt inte så ofta tyckte jag att det var orättvist.
När jag sedan äntligen hittade en läkare som kunde ställa en diagnos och erbjuda en operation blev all fokus på det, jag SKULLE ha den operationen!!
Jag började hitta folk på nätet med samma diagnos som gjort operationen, en del blev bra, en del bättre och en del blev faktiskt sämre.
Så här efter sex månader slår jag näven i bordet igen.
Jag blir både ledsen och arg.
Det är så ORÄTTVIST!!
Jag kan nästan känna en skuld för att jag blivit så bra som jag är, det känns som om jag lämnade kvar de som inte fick hjälp eller de som det inte hjälpt på.
De som kämpar och kämpar med läkare som pissar revir och prestigetänker.
De som får läggas in gång på gång och drogas ner för att inte förlora förståndet när smärtan slukar både vett och tanke.
Jag vill sträcka ut handen och dra dem upp hit till mig, där jag är.
Jag är så ledsen och upprörd för jag tycker det är så orättvist mot en massa människor!!

Här ligger jag hög som ett hus en av alla de gånger det blev totalras och jag fick ta ambulansen in.

Just nu ligger många på det sättet och jag vet iaf en.

Ellinor, jag tänker på dig som bara fan!!! ♥