Vet ni?!

För ett år sedan låg jag i soffan och hade så jävla ont!!! Jag kunde inte gå längre än till toan och behövde hjälp att duscha. Varenda andetag som togs oförsiktigt högg som knivar, att vända sig eller ändra ställning när jag låg var ett företag som tog helt musten av mej. Att skratta eller hosta gjorde så ont att det svartnade för ögonen. Att sitta upp att äta var helt omöjligt, jag låg på vänster sida med en handduk inunder tallriken och petade i mej maten.
Jag åt alla tabletter jag vågade men inget tog bort smärtan så mycket att jag kom upp på benen. Jag sov nog aldrig mer än två timmar åt gången, magen var helt förstörd, jag hade inget jag kunde göra för att ta mej ur min situation. Jag kunde inte handla, köra bil, laga mat, tvätta, städa, busa med mina grabbar, tyckte att det var jobbigt när de hade kompisar hemma.
Så hade jag det från maj förra året då jag blev så mycket försämrad att benen inte längre bar och hela mitt liv präglades av smärta och oförmåga.

Ibland kändes det så svart och hopplöst. När jag tittar tillbaka så är jag så tacksam mot den jag var då, att jag orkade, att jag inte blev psykiskt nedbruten.
Jag är imponerad av att jag orkade ta en timme i taget och att jag lyckats att hålla skenet av att jag är glad och tacksam! Visst, jag hade inte klarat det här utan den hjälp jag fått med allting som gäller hus och hem, skjutsning av barn osv.
Men jag hade inte klarat det om jag gett efter för smärta och modfällhet.
Jag hade inte klarat det utan alla telefonsamtal med vänner som talat om hur gott det ska bli när jag kommer på benen! Om jag inte vetat att de fanns och skulle finnas kvar hade det varit lätt att tappa fokus  och ge upp, sluta kämpa, för en kamp är vad det har varit!!

Idag är det fjorton veckor efter operation och jag KAN!!
Jag har idag städat, tvättat, kört till staden och handlat bland en massa folk vilket innebär att jag måste väja, stanna och starta hela tiden för att inte krocka med folk. Jag har plockat ner varor i vagnen och sedan upp på bandet, jag har packat ner i kassar, jag har kört bilen hem, packat upp och ställt in alla varor, lagat mat och SUTTIT och ätit och pratat med tre tonåringar.
Jag har plockat undan i köket men NU är jag trött och har ont! Så här mycket som jag klarar nu har jag inte kunnat på två och ett halvt år och då hade jag inte kunnat göra mer idag!
Nu ligger jag och vilar en stund och sedan ska jag bort i byn på lite förfest till midsommar och imorgon förmiddag åker jag ut på sjön!!! Jag ska fira midsommar och det inte i min soffa utan med en öl i handen på bryggan i goda vänners lag! Och jag ler redan, faktiskt sedan en vecka tillbaka!!
Tack alla ni som ringt till mej, ni som dykt upp på en kaffe, du som kom och tog hand om mej när allt var så tungt, ni som aldrig lät mej ge upp.

Trevlig midsommmar allihopa!!!