Tillkortakommande

Fröken Hulda har lämnat en utmaning där man ska skriva om ett tillkortakommande eller fobi man har och efter att ha sållat och kollat bland alla jag dras med så kommer jag till något som jag antagligen kommer att få leva med i hela mitt liv.

Jag tror nämligen att alla slags maskiner ska explodera mitt i trynet på mej när jag mekar med dom. Varför ska jag hålla på och meka då?! Därför att de ska lagas, fixas, kalibreras, servas eller bara förstås hur de fungerar!
- "Dra för faan undan näbben," sa far när jag hängde över honom för att se, "om en sån här exploderar skjuter den skallen av dej"!!
Pappa hade en byggfirma och en av de anställda skulle starta en kompressor, det var patronstart på den och den här killen tog löst krut och hällde i under patronen.
Han klarade sig inte.

Flera år senare stod jag som funktionär när en dragster på Mantorp Park sköt en kompressor och delar flög genom luften. Hade man fått en sådan bit i skallen kunde man träffat sina förfäder!
Men ändå dras jag till skitiga, hostande, rykande maskiner som behöver förstås och hjälpas. Med ett hjärta som slår som en pistånghammare och puls i sjuhundra närmar jag mej försiktigt. Stänger av och kollar, slår på och hoppar undan. Så håller jag på tills vi lärt känna varandra.
Ju mer högljudda de är ju längre tid tar det för mej att komma över skräcken och jag måste verkligen tvinga mej att inte låtsas att jag inte kan utan ringa efter hjälp ist. Visst får jag ringa efter hjälp ibland men aldrig utan att jag själv försökt, med dunkande hjärta!