En blogg om att leva med SRS, Segmentell RörelseSmärta. Om vägen tillbaka till livet efter en steloperation på Ryggkirurgiska Kliniken i Strängnäs den 10 mars 2011.

måndag 2 maj 2011

Mördade luffare, dansbana och sten

På min promenad idag har jag tänkt och gått längs Memory lane. Jag bor ju på samma ställe jag växte upp på och minnen finns i varje stubbe, krök och ställe jag ser!

Det här huset var jag jätterädd för att gå förbi när jag var liten för det var där de slog ihjäl luffare och slängde in dom i den otäcka lilla källaren vid vägen. En gång gick jag in där och ingen trodde mej när jag sa att det var lik i säckarna som låg därinne! Men jag vet nog!!
Fast nu är det inte ruffigt och öde längre utan det är omhändertaget och älskat av en familj som gjort underverk med huset och antagligen städat bort alla mördade luffare i källaren för nu känns det ok när man går förbi.

Nu ser det inte så läskigt ut när det är renoverat och målat men när det var omålat och dörren hängde öppen på endast ett gångjärn, då ni!!
Längre bort på vägen ligger detta lilla hus, här fantiserade jag om att Snövit och dvärgarna bodde. Det var sommarstuga redan när jag var liten och på helgerna under sommarkvällar kunde man höra skratt och musik härifrån för de hade en gammal dansbana som de utnyttjade flitigt. Dörren är ca 140 cm hög.


Dansbanan finns inte kvar men de har ett smart utekök!




Utmed vägen står denna sten och jag har inte en susning om hur länge den har stått men om man skulle säga att man t.ex. sett en älg i det här området så sa man att man sett den uppe vi Häradssten, och ja, här går älgen fortfarande över!


När de i början av 80-talet grävde om och fixade den här vägen hittade de den ursprungliga stenen. Och någonstans där bakom i skogen var det jag grävde ner mors alla silverfingerborgar som vi aldrig hittat! Jag kunde inte gå så nära att jag kunde tyda vad det står men jag vet att det står ett årtal överst! Ska väl kolla det en annan gång!





Här är stigen till den bottenlösa sjön där jag lärde mej simma bland näckrosor och iglar. Det sägs att man mätt upp över 70m utan fast botten. Här blev vi inte skrämda för Näcken i sjön, här var det botten som var av en ovanligt ondskefull dy som sög åt sig badande som kom för djupt. Jajjemän, då lär man sig simma snabbt och det fort!! :)





Här uppe på kullen fanns det en jättestor sten när jag var liten som såg ut som en tron. Det växte mossa på den och det såg ut som om den var klädd i grön sammet. Naturligtvis var det Trollkungens tron men vi provsatt den ibland men jägarn vad vi sprang om han kom på oss!! För det gjorde han ibland och öronen blev illröda av ilska när han såg osss. Nu har ju skogen fällts en gång och nytt har planterats och hunnit gallrats, men sedan, när jag kan ska jag hitta dit igen och se hur tronen ser ut idag.
Och jag ska på vägen dit akta mej för Trollkungen och mördade luffare!!

23 kommentarer:

  1. Vad roligt att höra lite från när du var liten :)
    Vilken mysig uppväxt du haft!
    Kul att se alla fina bilder till berättelsen också!

    SvaraRadera
  2. Vilken härlig promenad med alla dessa minnen och härliga dagar då du som en Lippe i mini-variant kom springades längs grusvägen.
    Nu väckte du mina barndomsminnen från "kojlek" i gamla grävlingsgryt i skogen hemma hos farfar och hoppandes i höloft mm.
    Vissa minnen njuter man lite extra mycket av...
    Kram

    SvaraRadera
  3. Fina bilder. Den på grillen är lite skum, det ser ut som du tagit kort på en miniatyrgrill =)

    Jag har varit dålig på att besöka bloggar ett tag, har knappt uppdaterat min egen....

    SvaraRadera
  4. Åh, så fina bilder!
    Vad skönt att dom slutat mörda luffare nu. Kan ju vara lite jobbigt med såna grannar.

    SvaraRadera
  5. Helena: vart trodde du att alla luffare tagit vägen??
    (vet inte varför jag trodde att det var just luffare i säckarna)

    SvaraRadera
  6. Tack, det var en rolig vandring med en rolig historia.

    SvaraRadera
  7. Jahaa, det tog slut på luffare i ditt område så därför flyttade dom!!?

    SvaraRadera
  8. Va kul att hänga med på "memory lane".
    Fina bilder!
    Kram
    Helena

    SvaraRadera
  9. Japp, jag tror de flyttade norröver....;)

    SvaraRadera
  10. Vilken härlig väg där skulle jag vilja ströva. Men du är modig som gick in i källaren och kollade lik - du kanske ska skriva deckare

    SvaraRadera
  11. Så härliga minnen!!!!

    Det blir så extra färggrant när man minns hur man såg det genom barnaögonen!

    SvaraRadera
  12. Hahaha, vad gulligt. Men vad mycket du hade att vara rädd för! Det var kanske inte så kul. :)

    SvaraRadera
  13. Vilken härlig memory lane! Jag har liknande minnen från min hemby i Finland, men har tyvärr ingen anledning att återvända dit. men kanske någon gång ändå... :)
    Kram!

    SvaraRadera
  14. Härliga bilder som väcker barndomsminnen från en tid sen, fniss. Tillbringade nämligen en del i och runt ikring Norrköping, Västervik. Fick hjälpa till med höstackarna och köra traktor(fanns inga balar på den tiden).Jättekul hade vi sommarbarn och "bonabarnen" tillsammans, höskullar *L*...

    Massa kärlek till dig......../Malla

    SvaraRadera
  15. Hehehe, vad roligt vi bonnungar hade med sommarstugeungarna ;)

    SvaraRadera
  16. Vilken härlig gångväg med många minnen som du har. Själv har jag flyttat runt i hela mitt liv så jag har bevarat minnena inom mig istället.....:-)

    SvaraRadera
  17. Härligt inlägg verkligen! Nu Lippe vet jag precis vad vi ska hitta på då vi ses någon gång i framtiden! Jag ska "hypnotisera" dig och sedan ska vi ut och hitta fingerborgarna....något annat vore otänkbart! Vi vikingar gillar skatter och just sådana nedgrävna saker som fingerborgar är helt Oumberligating och måste "finnas" om inte annat för att "knyta ihop" livssäcken!
    Kram ifrån Oumberlige Peter!

    SvaraRadera
  18. Vi hade ett torp somv var till hälften rasat, där fantiserade vi att det hade skett en massa mord:)

    Vi hade en deckarklubb som skulle lösa mordet, men det som hände var att vi jagade upp oss själva så vi vart skitskraja för det där torpet:)
    Vi var väl en 10 år nåt sånt:)

    Ler alltid när jag går förbi platsen nu, fast ska erkännas att det är nåt mysko med platsen för håret reser fortfarande på armarna när man narmar sig det ochman känner nån som stirrar på en. Huset finns inte kvar men själva platsen är lite orolig.

    kram

    SvaraRadera
  19. HE HE Ja vet var dom är nergrävda...15m innanför den svårtydda stenen...mooohaahaa

    SvaraRadera
  20. Vilka barndomshistorier. Där kan fantasi verkligen bli verklighet! *ler*
    När jag gick på lågstadiet sade man att det bodde en man i en källare i hyreshuset brevid skolan. Man sade att han skar upp armarna på barn och hällde salt i...
    På rasterna smög man med bultande hjärta förbi och försökte snabbt se in genom fönstren, om det hängde några uppsprättade armar där...
    Ett av modproven var att gå ner för trappan till dörren!! *hua*

    Jag ska erkänna att jag som tonåring fortfarande valde att gå på andra sidan gatan när jag gick förbi där.
    Man vet ju aldrig....

    Ha en skön dag!
    Kram Elle

    SvaraRadera
  21. Så jättefina bilder. Minnena från när man var liten kommer så tydligt när man går en tur "hemma". Alla platser som man fantiserade om. Vi brukade leka i ett gammalt stenbrott - inga dåliga stup där inte...

    SvaraRadera
  22. Sen tar man c:a sju barnsteg åt höger....hehehe mohhhhha

    SvaraRadera