Dagen O

Torsdagen den 10 mars ska väckningen komma 05.15 men jag har redan vaknat. Jag går och tar ännu en hatad Hibiscrub-dusch. Jag har läst instruktionerna noga på den flaska jag köpte hem och gjorde första duschen hemma dagen innan. Det står bl.a man ska vara noga med könsorganet och att det är viktigt att dra tillbaka förhuden och tvätta. Nu har jag ju ingen sådan och inte något riktigt motsvarande heller så jag tvättar det jag har, grundligt. Det bränner rätt bra nu efter några gånger på raken...

När jag kommer ut från duschen är en sköterska där som undrar om det gick bra.
- Jo då, svarar jag, men Hibiscruben är inte så snäll, speciellt inte emot underlivet.
- Men, där ska du inte använda den, bara runt ikring! Det står så dumt i beskrivningen så det är många som gör fel!
Så nu vet ni det: Hibiscrubba inte i underlivet!! Om ni inte har en förhud att dra undan..

Jag får två glas äppeljuice och en mugg kaffe men efter klockan sex är det slutdrucket!
Klockan 8 ska de komma och hämta mej till operation men innan dess ska lite nålar sättas. När de är klara med det är det nästan två timmar kvar till op som måste fördrivas på något sätt och jag tänker att nu måste det väl börja bli jobbigt iaf!? Nu borde rädsla och oro komma tillbaka? Men näpp!!
Jag är fortfarande lugn........
Jag slår på TV:n och glor på nyhetsmorgon, surfar lite på mobilen och vips så står hon i dörren och säger:
- Nu Lippe är det dags!!


Jag rullas ut i en dörrsluss och in i ett annat utrymme, där får jag kliva över till ett operationsbord och de börjar ställa in och greja med bord och dynor, jag får några långa vaderade strump-tubar som går ända upp till skrevet, täcken och lakan så att man känner sig alldeles inbäddad. Hela tiden frågar de om jag ligger bra, om det känns ok. Jag vill ha ett underlägg under ena benet justerat och det som jag har under magen är jag inte nöjd med heller. De flyttar och grejar tills jag är helt nöjd och de känns inget stressade eller irriterade. Bara glada och vänliga fast på samma gång koncentrerade och proffsiga.
Jag är fortfarande helt lugn......

När de har fäst kontaktplattor till EKG:n rullas jag in i op-salen och alla maskiner och slangar kopplas in.
Jag är fortfarande helt lugn......
Narkossköterskan och jag går igenom mina värden och jag låtsas att jag begriper ALLT!!
- Så jag kommer att klara det här då? frågar jag.
- Jajjemän, alla värden ser toppfina ut, hon ler emot mig och jag ser inget annat än godhet i hennes ansikte och jag tänker att om hon säger att jag mår bra så gör jag det.

- Godmorgon Lippe! Hoppas att du sovit gott hos oss!? Mario, kirurgen kommer in.
- Tack, jag har sovit mycket bra, men viktigast idag är att du har sovit gott, är utvilad och ätit en bra frukost!!
Han försäkrar att han är riktigt på hugget idag och att allt kommer att gå riktigt bra medan han klappar mej på axeln. Narkosläkaren kommer in och hälsar god morgon och hoppas att jag mår bra medan han håller sin hand på min. Jag vänder på huvudet bland alla kuddar och filtar och ser på honom. Då flinar han och säger att jag ser väldigt fräsch ut!!! Kvinnan i mig blommar ut för fullt och jag rodnar!!!
På ett operationsbord!! Suck!

Sedan börjar undersökningen och allvaret.
Och jag är fortfarande lugn......
Jag har pratat med narkossköterskan om att jag kan bli lite larvig och må illa när jag hamnar i en situation där jag är rädd men inte kan komma undan.
- Hur känns det? frågar hon och tar min hand.
Jag svarar att de är ok och frågar tillbaka med en nick mot monitorn, hon ler och säger att pulsen är stadig och bra.
Mario klämmer och känner på ryggen och ställer en massa frågor och ritar under tiden på min rygg. När han gjort det lägger han bedövning i huden och medan den tar pratar vi lite om hästar.

Sedan provar han att bedövningen tagit och den öpnna undersökningen börjar, jag andas lugnt och känner efter om jag är rädd men det är lugnt. Jag vet att jag har axlarna uppe vid öronen och jag slappnar medvetet av i dom och sänker dem.
- Nu Lippe lägger jag första snittet i huden, säger Mario. Jag ler för det känns precis som när man var liten och "skrev ord" på varandras ryggar. Jag känner att han är där men det gör inte ont, är nästan behagligt.
- Nu stoppar jag blödningen, hör jag bakom mej och ett fräsande ljud hörs. Jag sniffar i luften för jag får för mej att han på något sätt bränner sårkanterna men det luktar inget. Han fortsätter att skära och pratar hela tiden om vad han gör. Plötsligt lägger jag ihop all information som jag fått under tiden han stått bakom mej och jag gillar inte bilden jag får i huvudet.
- Mario, säger jag, jag har fullt förtroende för att du vet vad du gör. Jag behöver inte veta , gör vad du ska och hör av dej om du vill något!!
- Va??
- Jag vill inte veta vad du gör, jag får otäcka bilder i skallen.
- Ok, säger Mario och skrattar, jag säger inget.
Jag börjar prata med narkossköterskan och det går bra och nu kan den riktiga undersökningen börja.
Mario knackar på olika kotor och frågar hur det känns och om han är nära det onda. Sedan knackar han på två kotor som han kallar 1 och 2 och jag ska säga vilken som är närmast. Han upprepar det hela ett par gånger och sedan säger han att det är helt klart att det bara är en kota och vilken det är.

En länk om hur de ställer diagnos hittar du här.

- Nu ska jag bara lägga några sprutor, eller sa han blockader. Han sprutar iaf in något på kanske fem ställen och det gör ont!!!
Nu är det ingen promenad i parken längre..........
Det gör inte outhärdligt ont men jag var så oberedd på att det skulle göra ont så det var nog det.
- Nu är det klart, säger Mario.
- Tack snälla för det, säger jag. Då kan vi väl ta och söva ner mej och gå till handlingarna nu va?? Natt, natt med er, sa jag och buffade till kudden.
Efter en stund känner jag att det blir lite varmt i kroppen och det gungar till, jag vänder blicken mot narkossköterskan.
- Nu har ni sprutat in något, eller hur, frågar jag.
- Ja, det har vi, svarar hon och ler.
"Ja, jag känner det" skulle jag svara men jag hann inte.....
Och även om det gjorde ont en stund var jag aldrig rädd, alla var vänliga och jag hade fullt förtroende för dem.

Forts. följer.....