STELOPERATION OCH TIDEN EFTER

Onsdagen den 9 mars, dagen före op, åker jag upp till Strängnäs för inskrivning. Barnens far, mitt ex, kör eftersom jag inte kan själv och garanterat inte kan efter operationen. Vi åker in i soluppgången mot mitt nya liv.

När vi kommer upp tas vi emot i dagrummet och inskrivningsrutinerna med blodprov och sådant klaras av. Vi är fyra som ska opereras nästa dag och vi skrivs därför in samtidigt. De andra ska göra andra operationer än jag. Vi börjar att prata med varandra nästan direkt och det innfinner sig omedelbart en stämmning full av skratt och galghumor.
Sedan blir jag tilldelad en säng i en två-sal men det är bara jag där så det blir som ett eget rum.

Sedan börjar informationen,  alla som ska ha med mej att göra kommer och pratar och presenterar sig. Narkossköterskan och läkaren,  sjukgymnasten och en massa annat folk. Alla är superduktiga och trevliga och är övertygade om att det kommer att gå jättebra! Ju fler jag träffar och pratar med desto lugnare känner jag mej.
Jag litar på de här människorna!?! Jag litar på deras kompetens och välvilja, de vill väl!
En helt ny och främmande upplevelse för en som travat runt i sjukvården utan att bli tagen på allvar och ofta blivit taskigt bemött när man börjat ifrågasätta.

När informationen är över av de tidigare nämnda är det dag för lunch och barnens far åker hem igen. Jag trodde att när jag blev ensam så skulle jag bli ledsen och orolig men jag stod en lång stund och kände efter och jag var helt cool, nästa lite förväntansfull. Det kändes verkligen som om nu var jag på väg, äntligen! Gick uppp till resturangen och tog mej lite mat, en av de som blev inskriven samtidigt som jag kom och satte sig hos mig och sedan kom de andra oxå. Det blev en trevlig lunch. När vi senare på dagen åt middag, vid samma bord, satt vi och pratade och skrattade så länge att personalen sa åt oss att vi kunde ta kaffet nere i dagrummet för nu skulle de stänga!
Efter lunch kom min kirurg, Mario Ruiz, och gick igenom allt och jag fick veta att han var nästan hundra på att det bara var en disk som behövde tas bort men för att bli alldeles säker var han tvungen att göra den öppna undersökningen, gulp!! Det är den öppna undersökningen som jag varit så orolig för, den som gjort att jag fått skräckbilder och det lugn som jag hade nyss är mycket mindre.

Dr. Mario Ruiz

Jag talar om för Mario att jag är rädd för undersökningen och vi pratar en stund om det. När jag går ut från hans kontor är jag lugn igen och tänker att det är ingenting som kommer att döda mej och det pågår en så liten stund i mitt förhoppningsvis långa liv så det här fixar jag! Nu är jag nästan lika lugn igen och jag har en känsla av att det här SKA jag klara, andra har gjort det och jag är ingen vekling, jag är en tuff jävel!

På kvällen sitter vi i de fyras gäng och tittar på tv, fikar och skrattar och tiden går fort. Med oss sitter en kille med blodfyllt bandage på halsen, han hade bytt en disk i nacken. Med är också en dam i drygt 80-årsåldern i en stor broderad fleccemorgonrock och ett jäkla humör och full av humor. Jag vet inte vad hon opererat men hon var pigg som fasen och slängd i käften som den värsta komiker. Jag skrattade så jag tjöt emmellanåt, det måste ha låtit mera som en festlokal än ett dagrum på ett sjukhus!!
Det var så himla befriande och stärkande att få garva rakt ut och bara bita skallen av rädsla och oro. För det var den bl.a. som vi drev med. Men till sist måste vi ta tag i våra kvällsrutiner - Hibisrub!

Tycker inte om Hibiscrub och jag kan ju säga att om huden blir tråkig av det så bara dööör håret! Jag hade sagt till personalen att jag har svårt att sova i vanliga fall så de hade sagt om jag inte somnat innan halv ett så skulle jag vara tvungen att ta en sömntablett. Jag kikade på tv, rinde lite och fyllde i ett frågeformulär med massor av frågor

Gissa vad jag svarade på fråga 16!!!!

sedan somnade jag gott.......
Forts. följer.