En blogg om att leva med SRS, Segmentell RörelseSmärta. Om vägen tillbaka till livet efter en steloperation på Ryggkirurgiska Kliniken i Strängnäs den 10 mars 2011.

tisdag 5 november 2013

Det som Maria Abrahamsson inte ville publicera

Om man som politiker har en blogg och där skriver inlägg i egenskap av riksdagskvinna så är man i sin fulla rätt att moderera de kommentarer som kommer in. 
Det vill säga att man väljer bort de som man av någon anledning finner olämpliga eller som bara uttrycker en mening man inte vill sprida.
Detta gäller alla naturligtvis, min blogg - mina regler. 
Så länge det följer svensk lag. Så varför bry sig?

Jo, så här är det. Maria Abrahamsson (M) har en blogg där hon gick ut och sa att om man är sjuk och har ersättning kanske man inte ska stå och sälja kaffe en dag vid sitt barns idrottsaktivitet för då kanske man lika gärna kan jobba? Hon frågade vad vi som läste tyckte.

Då skrev jag vad jag tyckte.
Hon publicerade vad jag skrev.
Hon publicerade en kommentar som kritiserade min kommentar.
Jag skrev ett svar till kommentaren. Ni hänger med va?
Maria A, publicerade inte mitt svar vilket hon är i sin fulla rätt att inte göra.

Jag skriver nästa dag på Twitter till henne att jag väntar på att få mitt svar publicerat. Jag skriver att "vi är några som väntar" för jag vet en till som skrivit.





MadNettan är en annan sicko, en sådan som jag, som inte heller är rädd för att sticka ut hakan, även om hennes, vår, rätt att göra det ofta ifrågasätts.
Vad jag ville ha var en diskussion om sjukas rätt att organisera sig eller engagera sig, inte om rätten en bloggare har att välja vilka kommentarer man ska publicera. 
Nu har hon blockat mig och jag tar det inte så hårt.
Det är ju faktiskt så att både arbetslösa och sjuka kan få sin ersättning ifrågasatt och i en del fall indragen om man engagerar sig i föreningsliv eller liknande och så skräms man till tystnad och isolering. 
Eller en del gör.... vi är ju en del som inte gör!
Läs Marias blogginlägg, kommentarerna och sedan så kan du här under läsa det jag skrev som svar som hon inte ville publicera.

Mitt svar till Lisbeth Pipping:

L.Pipping, tror inte att du lyckas hitta många som inte tycker att man ska jobba om man kan 
Känns som om du inte läst vad jag skrivit eller inte förstår. Jag ska försöka förklara en gång till. Vilken arbetsplats kan godta att du kommer in och jobbar en dag för att sedan vara borta flera? Det handlar inte om människor som kan lova att utföra ett arbete inom viss tid. Jag har bytt yrke och arbetsuppgifter flera gånger. Jag har drivit eget företag, jag har varit löneanställd, jag har arbetsprövat på olika ställen, jag har omskolat och lärt om. Allt för att jag vill jobba, jag tycker att man ska jobba. Jag har bekostat dyra behandlingar och operation ur egen kassa. Jag har kämpat som en tokig för att kunna jobba. Det handlar inte om vilja, det handlar om förmåga. Önskar att du kunde förstå den sorg det innebär att livet inte blev som man ville och planerade. Att inte kunna påverka sin och sina barns ekonomiska situation. Att behöva tvingas välja bort fritidsintressen och social samvaro, att inte kunna gå på bio eller gå ut att äta, både av fysiska och ekonomiska skäl. Att sitta på höga hästar och sparka neråt på de som kämpar för att hålla näsan över ytan på alla vis är osmakligt enligt mig. Och att kasta i ansiktet på sjuka att det ska löna sig att arbeta är bara fult gjort. När lönade det sig inte att arbeta? Det har det alltid gjort för mig. Inse att det stora antalet av de sjuka inte bara kämpat för att bli friska eller iaf fungerande, de har också kämpat för att ha en inkomst. Med ditt resonemang, och Marias, utgår man ifrån att människor är lata och fuskande. Tråkig människosyn. Jag har känt skam och skuld för att jag varit skadad och inte kunnat jobba, inte kunnat ge mina barn det jag önskat att jag kunnat. För att jag är en tärande individ i samhället. Men jag har jobbat mig ur det. Inte tack vare er människosyn och den förda politiken utan trots den. Jag lever med stora smärtor och begränsningar i mitt liv, jag behöver inte lägga skam o skuld till det, ni lyckas inte lägga det på mig. Jag har ett liv med barn och jag ser det som en av mina uppgifter, som jag kan klara, är att visa dem att jag har ett värde även om det inte är samhällsekonomiskt längre. Så det där med att bemöta sjuka med att alla ska arbeta som kan är bara ett slag i luften för det tycker alla! Och för att bemöta dina sista meningar. Om jag har jobbat och i alla år och blir sjuk så får jag inte bidrag från min sjukförsäkring, jag får ersättning. Ta och lär dig skillnaden! Men när jag sedan blir utförsäkrad, DÅ får jag gå på bidrag, om jag inte har en partner för då får den försörja mig. Och vad Maria beskrev var en förälder som står en dag och säljer kaffe. Det ska man inte få göra? Om man är sjuk ska man vara hemma i isolering? Och vad då de pengar som finns? Har du en aning om hur ekonomin i sjukförsäkringen ser ut? Klart att det är sämre nu när den trygghetsförsäkringen fick betala jobbskatteavdragen!

Så jo, vi sjuka, utförsäkrade är nog lite läskiga när vi tar ton. 
Och så har vi som jag skrev flera kanaler att uttrycka oss i och på.
Och på tal om det; jag ska träffa en reporter i morgon!

Och Maria är välkommen att kommentera här! 
Och naturligtvis andra också.

16 kommentarer:

  1. Min kommentar som jag skrev 17:44 är heller inte publicerad. Men förutom att jag publicerat den offentligt på min facebook kopierar jag in den även här:
    "Been there done that.
    Jag opererades inom en studie i Augusti 2012. Innan dess var jag icke arbetsför i nästan 10 år på grund av en nervskada som ingen visste var en nervskada. Jag hade ont 24/7. Huvudvärk dygnet runt, stelhet i överkroppen och domningar i ansikte, armar och händer. Kolsyra i benen. Balansproblem och tinnitus. För att inte tala om de kognitiva svårigheterna med dåligt minne, koncentrationssvårigheter, ihopblandning av orden för att nämna något. Min whiplashskada styrde mitt liv.
    Men jag kunde göra nästan allt. Ibland. Jag kunde stå en dag och sälja bullar och bjuda på kaffe, även om varje lyft av en bullpåse och varje påfyllning av en kaffekopp gjorde ont.
    Jag kunde åka på en minisemester på en tre-fyra dagar till en storstad i Europa.
    Jag kunde putsa mina fönster.
    Jag kunde sätta på masken och le och vara glad.
    Men. Inget av det där kunde jag göra varje dag. Inte ens varje vardag. Ibland kunde jag styra min skada, några timmar i taget, några dagar i stöten. Sen tog smärtorna över och jag låg, om jag inte passade mig noga, och bokstavligen kräktes på golvet av smärtor. Jag hade oftast lärt mig att passa mig för att gå för långt, men ibland hände det att jag hade smärttoppar utan förvarning, utan att jag kunde tala om varför.
    När jag var utförsäkrad försökte jag komma upp i en arbetstid av 10 timmar i veckan. Det gick inte. Ju fler dagar efter varandra jag var på arbetsträningen, om det så var två timmar om dagen, desto sämre mådde jag. Efter någon vecka räckte inte helgen till återhämtning. Men jag försökte. Det ska gudarna veta att jag försökte.
    Efter operationen är jag lika arbetsför som förr, innan skadan. Jag jobbar timmar inom vården, ska börja plugga in lite gymnasiebetyg parallellt med mitt jobb och läsa på högskola och “bli något”. Vid 42 års ålder fick jag mitt liv tillbaka tack vare en studie som pågår.
    Vad vill jag säga med det här? Att klara av en dags arbete i en förening är inte lika med arbetsförmåga. En arbetsförmåga måste vara beständig. En sjuk person har kanske fläckvis arbetsförmåga. Det duger inte. En med fläckvis arbetsförmåga har inte på arbetsmarknaden att göra. En sådan person ska ha en trygghet i våra trygghetsförsäkringar.
    Man kan inte tidsbestämma sjukdom. Däremot kan man ibland bota “hopplösa” fall.
    Jag är tillbaka. Det är få förunnat."

    SvaraRadera
    Svar
    1. Du är ett solklart bevis för att man vill jobba och att förutsättningen för att kunna göra det är vård och rehabilitering - inte utförsäkring och fattigdom! Så glad för din skull Anne och bra jobbat :) ♥

      Radera
  2. Som du vet twittrar jag inte så jag har inte följt hela diskussionen. Men jag undrar hur Pipping kom med i diskussionen. Jag vet vem hon är och står hon på Marias sida förstår jag verkligen ingenting??!!! B

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag blev också förvånad. Om du går in på länken ovan så kommer du till Marias blogg och där ser du hennes svarskommentar till mig.

      Radera
  3. Tack Lisbeth för att du kämpar för alla Sveriges "sickos" !!!
    En likadan ;-)

    SvaraRadera
  4. Man blir mörkrädd! Hur i helvete kan man ifrågasätta föräldrars rätt att delta i sina barns liv??? Vad är det för samhälle hon vill ha, den människan???

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja du Nilla....är kanske ingen ide att du frågar henne på hennes blogg? Tror inte att det är så stor chans att hon varken publicerar eller svarar på din fråga ;)

      Radera
  5. Jag vet att det är så, man jagas om man som sjuk skulle engagera sig ideellt! Jag gjorde ju det, det gav ett människovärde, men det ska man såklart inte ha...

    SvaraRadera
  6. Vad är det för jävla människor som blir politiker?
    Och varför LYSSNAR ingen på er som VET hur det är?
    Jag blir så trött. Och stolt över dig, som alltid <3
    KRAM!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag tror inte att någon blir politiker för att jävlas med folk, inte de flesta i alla fall. Någonstans i början måste de väl ha haft en tanke om att påverka och förändra till det bättre. Och sedan hände något på vägen som gjorde att de tappade omdöme och empati och dessvärre en förmåga att erkänna fel.
      Karm, kram ♥

      Radera
  7. Min kommentar hos Abrahamsson kom inte heller med. Här är den:

    Lisbeth Pipping... Jag är mer än förvånad över din kommentar. Hur kan du jämföra ett betalt förvärvsarbete med att koka kaffe i en förening vid något enstaka tillfälle? Att jämföra ett lönearbete med att vara engagerad i en patientförening? Har du över huvudtaget någon aning om vad medlemmarna i dessa föreningar gör? Troligen inte!! Personer med kroniska och livslånga sjukdomar som inte klarar ett förvärvsarbete ska inte som grädde på moset behöva skämmas för att man tillsammans med samsjukliga träffas och stöttar varandra. SKÄMS!!!

    Maria Abrahamsson... Sådana här inlägg, gjorda av politiker som du, skrämmer mig! Du borde också skämmas som kan yttra dig så oerhört nedlåtande. Gå EN ENDA dag i mina skor så får vi se hur du gillar det!! Om inte så rekommenderar jag dig STARKT att läsa “The Spoon Theory”. Knappt en A4 så det orkar du nog! Det är inte konstigt att man tappar tron på ett demokratiskt och fritt samhälle efter att ha läsår ditt inlägg. Personligen anser jag att det är ren och skär diskriminering!! Att sen fega ur och inte ens publicera min (och vissa andras) kommentarer är bara patetiskt och jag skäms å dina vägnar. Tydligen kan vem som helst bli politiker. Man behöver inte förstå lagar och regler och inte förstå skillnaden mellan aktivt arbete och enstaka aktivitet i en ideell förening. Framför allt behöver man varken vara begåvad med särskilt EQ.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Här går det bra att få med kommentaren! Känner att jag börjar bli ett komplement i bloggvärlden :)

      Radera
  8. I dagens samhälle är det hög tid att de ledande tar bort de dör skygglapparna och ser verkligheten som den är. Vem som helst och när som helst kan nån drabbas av oförmågan att jobba, det är väl inte så förbaskat svårt att fatta det kan man ju tycka. Inte ska man behöva kämpa mot myndigheter och få sån här skit över sig också. Vet du, jag blir då förbenad när jag läser hur de behandlar er sjuka, tur det finns nån som orkar protestera, heja er

    SvaraRadera
  9. Usch vilken människosyn.. :(

    Tur att du finns Lippe! Vad bra du är!

    SvaraRadera