En blogg om att leva med SRS, Segmentell RörelseSmärta. Om vägen tillbaka till livet efter en steloperation på Ryggkirurgiska Kliniken i Strängnäs den 10 mars 2011.

lördag 7 september 2013

Kalle tog bussen

På Facebook kommer ofta efterlysningar på borttappade saker. 
Ofta är det någon som hittat eller förlorat en nalle eller docka, en sådan där som betyder extra mycket för deras eller någon annans barn.
Hittades på Gotlandsfärjan i augusti och det är
 broderat ELLIE på mössan.

Många delar och hjälper till för att sprida dessa efterlysningar.
Men bland kommentarerna finns det alltid de som tycker att ungarna får väl för fasen lära sig att hålla reda på sina saker och hur kan man bry sig om sådana struntsaker när världen är full av så mycket allvarligare problem?
Jag tänker så här att om man bryr sig om de små problemen nära sig så kanske världen blir en bättre plats än om man bara bryr sig om stora saker?
Nå väl, efterlysningen fick mig att komma ihåg Kalle, han inköptes på Husbyfjöl marknad i Borensberg, vilken för övrigt är i dag.

Alfa-sonen fick syn på Kalle bland en massa andra saker på ett bord. En handgjord kanin i naturmaterial, grå, luddig och helt underbar och förbaskat dyr.
Sonen ville ha den, måste ha den och avstod gärna karuseller, godis och allt annat bara vi tog med oss Kalle hem.
Jag som känner igen kärlek när jag ser den lade hela budgeten på denna grå kanin.

Kalle var sedan med överallt och hela tiden. Aldrig bortslarvad eller glömd någon enda gång.

Efter nästan ett år var Kalle fortfarande lika älskad men råkade ut för något hemskt! 
Jag upptäckte kryp i pälsen, små maskar som kravlade runt. Jag klöktes och tackade för att sonen redan sov. 
Jag lade Kalle i en bunke och hällde en flaska Vodka över honom.
Men det kändes så ofräscht så jag tänkte att han måste tvättas också.
Efter alla mina behandlingar så krympte Kalle, han blev dessutom stenhård och såg helt förvriden ut.
Jag grät en skvätt och tänkte på hur sonen skulle klara detta. 
Kalle lades i en påse och jag smög ut i mörkret med honom och lade honom i soptunnan.
Nästa dag kom problemet, vart var Kalle??
Jag hade en tanke på att kanske jag kunde skaffa en likadan så jag sa att Kalle nog rest iväg....

Sonen pratade om Kalle ibland och undrade vad han gjorde på sin "semester" och jag letade som fasen. Det här var innan internet var så utbyggt så det var inte mycket lättare att hitta saker där än i en telefonkatalog.

Efter ett par månader var det dags för Husbyfjöl marknad igen och med plånboken beredd och hoppet uppskruvat på max for vi iväg.
Och där, där var ett bord fullt med handgjorda kaniner och det fanns en grå mitt i gänget.
- KALLE!!! Sonen rusar fram, kastar sig upp på bordet, sliter till sig den grå kaninen och trycker den till sitt bröst.
Naturligtvis köper jag den där kaninen.

På vägen hem sitter sonen och nöjt återbekantar sig med Kalle.
- Tänk att det var bussen till Husbyfjöl som Kalle tog, säger han och ögonen strålar och han är så nöjd.
Och mamman grät lite igen.

Så jo, jag tycker man kan dela sådana efterlysningar på Facebook.
Så det så!

13 kommentarer:

  1. Och jag håller med ända in i kaklet.

    Världen skulle bli en oerhört mycket bättre plats om alla brydde sig om de små nära problemen, så sant, så sant.

    Problemet är alla avtrubbade människor som inte förstår att en tygkanin kan vara viktig.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Så är det Nilla! Om man bryr sig om det nära så förstår man :)

      Radera
  2. Jamen eller hur, du har såååå hjärta nog att bry oss om "små" saker kan vi också bry oss om stora, "mer viktiga" saker. Har man förmåga att bry sig om det lilla kan man även bry sig om det stora. Vilket när jag tänker efter stämmer rätt bra på de människor jag tänker på i detta sammanhang, de som nu i tankarna fladdrar förbi. Jo, det stämmer bra.
    Dessa för barnen viktiga saker kan inte nonchaleras. Alla som vet hur mkt en sak kan betyda för ett barn, alla som sett hur stor sorgen kan vara vid ett försvinnande ja, vi vet. Vi är också många som vet hur lätt saker kan försvinna - viktiga eller oviktiga. Det är på tok för lätt - vare sig man är en ordentlig o ordningssam person eller ej.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Absolut Christine! Håller fullständigt med!

      Radera
  3. Hm, ord försvinner...
    Du har sååå rätt. Har man hjärta nog - ska det ju stå! ;)

    SvaraRadera
  4. Så gulligt! Kalle hade kanske hemlängtan!?

    SvaraRadera
  5. Jag diggar detta inlägget Lippe. Så är det bara. :D

    SvaraRadera
  6. Det är ju ungarnas bästa vänner det handlar om - klart man måste hjälpa dem hem igen.
    Men... vad hade Kalle i pälsen? Vet du det?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Inte en aning! Såg ut som små fluglarver eller något. Äckligt, äckligt, äckligt!!

      Radera
  7. Klart att man ska dela sådana efterlysningar! Kalle Kanin-historien fick mig att le, så fint :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Han var väldigt älskade den där kaninen :)

      Radera