Så står det i displayen när jag ringer pappas sambo.
Vore fint om det gick att ringa far, har lite jag vill prata med honom om.
Behöver lite råd och så har det hänt lite grejer sedan han gick bort som jag skulle vilja berätta för honom.
Jag är ju inte så andlig av mig men vid sådana här tillfällen är jag lite avundsjuk på dem som är. Som kan tolka in sådant som händer som hälsningar från andra sidan.
Fast jag skulle nog inte fatta i alla fall. Skulle stå där och fråga om.
- Va? Vad menar du? Va?
Jag utgår ifrån att pappa i alla fall bara skulle säga som han brukade:
- Ja, du gör precis som du vill!
Saknar, saknar och saknar.
Det tar ett låååångt tag att bli av med den där tanken: "Jag måste ringa och berätta" nä visst nä, det kan jag ju inte.
SvaraRaderaKajsa skrev det jag precis tänkte skriva.
SvaraRaderaKramar
Jag håller oxå med, jag tänker så än, efter 11 år...
SvaraRaderaDen känslan har jag fortfarande då och då när det händer något. När det går bra för våra döttrar. När jag äntligen gav ut min roman. När jag behöver ha reda på något som hände förr. Behöver hjälp med en viktig detalj. Jag ringer till... Festligt. Du la in detta den 16 juli som var MIN pappas födelsedag.
SvaraRaderaKram.
Ps. Lippe! Har inte du alltid gjort som du vill. :)