En blogg om att leva med SRS, Segmentell RörelseSmärta. Om vägen tillbaka till livet efter en steloperation på Ryggkirurgiska Kliniken i Strängnäs den 10 mars 2011.

fredag 31 maj 2013

Ett sista farväl.

I dag har vi haft urnnedsättning av pappa. 
Det blev en bra ceremoni med bara de närmaste närvarande. Asklunden där han ligger är otroligt vacker och han hade själv valt att ligga där. Han fick en plats under ett träd och det känns som om det är en plats han själv hade velat välja, han satt ofta i skuggan när vi andra stekte oss i solen.
Naturen är så vacker nu och grönskan så ny och fräsch. Det känns så konstigt och ofullständigt att pappa inte är med och att han inte får uppleva det här tillsammans med oss. 
Pappa älskade djur och natur och slutade aldrig att vara nyfiken på den. 
Varje gång göken gal nu så tänker jag på pappa. Jag har aldrig träffat någon som kunnat reta upp göken som han.
Han härmade den och lockade till sig den och göken var mycket upprörd av den envisa utmanaren som aldrig gav sig.

Jag kommer ihåg en sen sommarkväll som vi var på väg hem från en granne och pappa retade upp en uggla genom att härma den. Det var lite läskigt för den blev närgången.
Jag kommer ihåg att mammma skällde på honom, inte för att hon var rädd för att få en uggla i huvudet utan för att hon tyckte synd om ugglan.
Men nu har jag ingen som retar fåglarna, nu får jag göra det själv.
Korpen har jag lyckats med att få att reagera ett par gånger men jag har aldrig fått den till mig men kanske jag behöver öva mera.
Under tiden ler jag varje gång jag hör göken och tanken går till pappa.

Ceremonin hölls kort men vacker och efteråt satt vi en stund på ett par bänkar och såg ut över staden.


Syrran var på en av hans favoritplatser i skogen och plockade.






Så vandra vi all världens väg, den ena med den andra. 
Kom vem du är och överväg, varthän du snart skall vandra. 
 Du bygger hus, du önskar ro: se här det hus där du skall bo, 
den bädd där du skall vila. 
 O må vi här till Guds behag så redeligen vandra 
att i vår faders hus en dag vi återse varandra.
Den frommes prövning är ej lång.Hans död är blott en övergång.
Till rätta livets njutning. 

Så älskad, så saknad. 

13 kommentarer:

  1. Vackert och värdigt!
    Hoppas att det kommer känns liknande för mig, som jag tycker mig kunna läsa hos dig, den dagen det blir dags för avskedet av min mamma.
    Än så länge lever hon - eller som hon själv säger med glimten i ögat; 'Man lever så länge man har en lever'

    Kanske ett sätt för en lärarinna att tackla sin devis; man lär så länge man lever, nu när hon drabbats av metastaser i levern?!

    Kram på dig du fina!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det var faktiskt väldigt fint och värdigt. I och med att pappa var så sjuk så kändes det som en lättnad när han slapp ifrån sitt lidande. Eftersom han var sjuk kom inte döden som någon överraskning utan jag kände att jag hann säga allt det där som brukar kännas som om man inte hann. Jag känner att han visste vad jag kände och vi hann säga de där sakerna man aldrig hinner. Hoppas din mamma får många bra dagar till!
      Kram ♥

      Radera
  2. Din pappa har det bra och vilar på en väldigt vacker plats

    SvaraRadera
  3. Vackra bilder till en personlig och älskvärd text. Jag tror att du kommer att lyckas. Inte i år. Men jag kan riktigt se och höra dig när du äntligen har axlat din pappas härliga förmåga. Lura en gök. Busflickan Lippe.
    Kram Bosse

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för att du tror på min framtida förmåga ;)

      Radera