Funderar över det där med att vara lik

Ja, inte död alltså, utan lik, typ vara sig lik.
Far kollade på bilden av mig som var med i moderaternas tidning.
- Du är dig inte lik, sa han. 
Kliade sig i huvudet, tittade på mig, tittade på bilden i tidningen igen. 
Med blicken åter på mig sa han:
- Det är något som inte stämmer!
Jag kikade på bilden och tyckte väl att jag såg lite gammal och sliten ut kanske.
- Det är inte det, svarade han, det är något annat.
Han fortsatte att pendla med blicken mellan mig och bilden och såg nästan irriterad ut eftersom han inte kunde komma på vad som var fel.
Jag flinade åt honom och sa att det kanske inte spelade någon roll?
- Nu vet jag vad det är, utbrast han. Du ser så jävla arg ut på bilden!
- Jamen, det var ju det de bad om, sa jag och kom ihåg hur de trälade med mig för att få mig att se arg och bister ut. 
Till och med att de kastade ur sig att hästar gjorde sig bäst som pålägg för att försöka reta upp mig.
Vilket naturligtvis resulterade i ett gapskratt.


Nåväl, far var nöjd med att han löst problemet och jag var väl glad över att arg och bister inte är mitt vanligaste ansiktsuttryck.
När far sedan farit iväg och jag skulle lägga undan tidningen kastade jag en blick på bilden igen och upptäckte en sak; 
den är spegelvänd!!


Och då började jag fundera, kunde det varit därför?
Är det därför jag inte såg det, jag ser mig ju alltid spegelvänd? 
Utom när jag ser mig på kort och då tycker man ju aldrig att det är riktigt så man ser ut! Kanske för att man brukar se sig själv just spegelvänd?
Mycket existentiella och viktiga funderingar idag!

Arg, bister, gammal, sliten OCH spegelvänd!!