En blogg om att leva med SRS, Segmentell RörelseSmärta. Om vägen tillbaka till livet efter en steloperation på Ryggkirurgiska Kliniken i Strängnäs den 10 mars 2011.

torsdag 6 oktober 2011

"Barnet"

Idag är det arton år sedan jag födde barn sist.
"Barnet" fick fjäskfrukost med kokt ägg, jucie, mackor och pålägg samt levande ljus på bordet. En liten present och vi satt en stund vid bordet och småpratade.
Sedan gick "barnet" in i duschen och efteråt i en doftsky av tvål och deo tog han på sig en Metallicatröja och en grön kostym.
När jag släpper av "barnet" vid skolan önskar jag honom en bra födelsedag i utbildningsapparaten och säger:
- Vi ses ikväll!
Jag tittar på honom i backspegeln när han i regnet går med snabba steg mot ingången och det kniper till hjärtat av glädje, stolthet och någon sorgsenhet som jag inte förstår.
Jag är inte sorgsen för att han växer upp!?
Det motsatta vore hemskt!
Han kommer aldrig att försvinna ur mitt liv!
Jag skakar på huvudet och inriktar mig på att nu blir det kalas och fest i två dagar!
Yiipiiee!!

21 kommentarer:

  1. Ett stort grattis till "barnet" - och ett minst lika stort till "barnets" mamma!
    Ha en fantastisk festhelg!

    SvaraRadera
  2. Är det han i hatten? Han som försöker rädda katter från vildsvin på nätterna? GRATTIS!!!!!!!! Du har all anledning att vara stolt och få lite knip i hjärtat. Det tillhör liksom. Önskar er trevliga kalas/fester... Å glöm inte gratta den sköne sonen...

    SvaraRadera
  3. Typisk mammakänsla! fira på och njut av din stora son :)

    SvaraRadera
  4. Härligt! Gulligt och ompysslande och grön kostym, det tycker jag låter bra! Gratulera honom, snälla!
    Agneta kram

    SvaraRadera
  5. Grattis till sonen! Det är vemodigt när dom växer upp och inte behöver mamma på samma sätt som förut! Men man finns alltid i bakgrunden hur gamla dom än blir.
    Ha en trevlig festhelg!!

    SvaraRadera
  6. En mamma behövs alltid!! Men klart det blir annorlunda när de växer upp. Tur katterna aldrig blir vuxna!
    Hoppas ni får supertrevlig fest och massa god tårta!! :D

    SvaraRadera
  7. Visst får man säga att det är synd att barnen ska bli stora! Förnuft och känsla är två skilda saker och när man verkligen fårstår innebörden av drömmar, känsla, önskan kontra förnuft/verklighet då blir det lättare att leva..........säger expertisen! (ler)
    Vår yngsta fyller också arton nästa månad, djäklar vad fort tiden går när man har roligt! (ler)
    Fast egentligen är det kanske inte det "växande" barnet som är problematiken utan mer sitt eget åldrande för visst går åren djävligt fort!
    Ekorrhjulet rullar allt snabbare!
    Fast snart, mycket snart kommer Oumberlige Peter trycka in en pinne ihjulet så att "tiden" åtminstone stoppas upp för en stund!
    Har bara lite problem för att bestämma mig när "pinnen ska in" helt enkelt, nu direkt eller om något år! Den som lever får se som det så vackert heter!
    Hoppas det är en bra dag för dig!
    Ha det Bäst!
    Kram ifrån Oumberlige Peter!

    SvaraRadera
  8. Min äldste blev arton förra månaden. Min yngsta blir det om tio år. Har väl en hel del gråa hår tills dess...
    Grattis till födelsedagsbarnet OCH dig!!!
    Kram Elle

    SvaraRadera
  9. Hoppas ni båda får ett härligt 18-årsfirande!

    SvaraRadera
  10. Men visst får man känna sorg. Inte för barnets skull utan faktiskt för sin egen. Var tog tiden vägen? Det var ju nyss. Alldeles nyss som de tultade runt med blöjbylsig rumpa och Bamsetröja. Så visst får vi tillåta oss att vara aningen sorgsna.

    SvaraRadera
  11. Grattis till 18-åringens kliv in i vuxenvärlden (legitimt).
    Hoppas ni får ett fint firande.
    Kram

    SvaraRadera
  12. Gratta barnet från mig! Inga " " där, hur gammal han än blir kommer han alltid att vara ditt barn! :)
    KRAM!

    SvaraRadera
  13. Grattis härifrån också :) Det är inte klokt vad åren går och vad folk växer, själv inriktar jag mig numera på att växa på bredden, jag :D

    SvaraRadera
  14. ...och så undrar du hur de där 18 åren kunde gå så snabbt...
    Kram

    SvaraRadera
  15. Gratta sonen så mycket. De kommer alltid att vara ens "småskitar" hur gamla de än blir. Mina är nu 35 och 32 men de är ändå mina kära små barn, innerst inne. Och jag är vansinnigt stolt över dem. Det kan du också vara över din stiliga yngling.

    SvaraRadera
  16. vicken go känsla du förmedlar.
    stolthet, sårbarhet och rörelse...
    min yngste som är 20 år, började jobba som snickare i norge nu på veckorna.
    har dubbel lön mot mig och det känns fantastiskt. min lille gosse ♥
    fast jag har ju flickorna hemma förståss: 7 och 10 år.
    och ikväll fredagsmys!
    kram till fina goa lippe :)

    SvaraRadera
  17. Känner så väl igen mig i känslan! Obegripligheten i att de blivit stora och står på egna ben och lyckan däri. Och känslan av övergivenhet som ibland kommer...uuuuäääh, liksom...=)

    SvaraRadera
  18. Hej Lippe! Tänker på dig ska du veta! Det svåra att förstå är att det är nu som livet passerar. De små barnen blir gamla barn. Blir dom gamla samtidigt som oss? Konstigt. Saknar du mig tro?

    SvaraRadera
  19. Men vist kan man sakna de små gosepluttarna som man kunde bära omkring och pussa på

    SvaraRadera
  20. Visst är den känslan konstig..... Kram till er båda! :-)

    SvaraRadera
  21. Ibland blir man så glad över de att det gör ont i hjärtat, bokstavligen!

    SvaraRadera