En blogg om att leva med SRS, Segmentell RörelseSmärta. Om vägen tillbaka till livet efter en steloperation på Ryggkirurgiska Kliniken i Strängnäs den 10 mars 2011.

fredag 23 september 2011

Moderskärlek (nu sticker jag ut hakan!)

Läser inne hos Mångmamma ett inlägg som berör, som så ofta på den bloggen. Hon skriver om när mödrar begår det grövsta brottet, skadar sina barn. Att det är hemskt och vidrigt om en fader gör det men helt obergripligt när det är en mor som gör det.
Att vi som burit barnen har ett band och en instinkt som går utanpå allt annat, som inte kan förklaras eller ens beskrivas på ett rättvist sätt.
Att man gör allt för att skydda barnen och att deras väl och ve kommer i första hand - alltid!!

Hur många karlar har jag inte hört säga:
- Mina barn är det viktigaste för mig!
Och jag är säker på att de älskar sina barn och menar just det de säger, inte tal om annat, och jag har sett män se till sina barns bästa men tyvärr så mycket oftare att de inte gör det om det inkräktar på deras eget behov eller önskningar!
Eller att de ser till sig själva först, att de väljer att inte umgås med sina barn.
Det här är livsfarligt att sticka ut hakan och säga men jag ser vad jag ser!
Att män väljer att ha egen tid framför att umgås med sina barn, att hänga med andra "grabbar" i ett gemensamt intresse, sport eller vad som helst medan kvinnan oftast är den som väljer att umgås med sina barn ist för att "odla" sina intressen.
Jag lägger ingen värdering i detta, jag säger inte att karlar är sämre. De är bara just det - karlar!
Och jag gillar ju karlar!!

Men när det kommer till förhållandet förälder - barn så har vi kvinnor något nedärvt och betingat sedan urminnes tider och det kan/vill/tänker jag inte bortse från eller förringa!

Sedan kommer jag antagligen att få kommentarer om att det finns minsann mödrar som inte har den där känslan och då suckar jag djupt och sorgset från det innersta och svarar:
-Jag vet! Och jag fattar det inte!!

Jag önskar varje barn en moder med starka instinkter och ovillkorlig kärlek och en närvarande, så viktig, far!

16 kommentarer:

  1. Har du varit in på den här sidan? ;)

    http://asplina.blogspot.com/2010/05/moderskarlek.html

    SvaraRadera
  2. Just så!
    Tragiskt med de föräldrar - oavsett kön - som inte ser till sina barn i allra, allra första hand.
    Fast som sagt, ännu mer tragiskt och framför allt oförklarligt, när mamman inte skyddar och omhuldar till varje pris.
    Och även långt därefter!
    Kram och tack! <3

    SvaraRadera
  3. Och jag har en mamma som brytt sig allra minst om sina egna barn......

    SvaraRadera
  4. Japp! Det är det jag skriver!! Att det finns av alla sorter men jag ser i min närhet det jag beskriver, jag skriver om de fäder som har all möjlighet och stöd i världen att umgås med sina barn men väljer att göra annat!
    Jag visste att jag skulle trampa folk på ömma tår och att man kunde ta illa vid sig men jag försöker förstå hur de som väljer bort sina barn fungerar. Jag har flera i min närhet som gjort det och jag tvekade länge innan jag skrev. Jag skriver att jag ser män som vill sina barns bästa men att jag sett motsatsen också, jag skriver att jag vet att det finns mödrar som inte har det vi önskar att de hade.
    Menar inte något illa utan önskar alla barn det bästa - två föräldrar!

    SvaraRadera
  5. Klart du inte menar illa, jag reagarar på den tydliga skillnaden Mamma/pappa Kvinna/man. Jag är helt övertygad om att en del i förklaringen på att det är fler pappor som väljer bort sina barn än mammor helt enkelt beror på att samhället accepterar pappor som gör det i mycket större utsträckning än att mammor gör det samma. Mammor som inte vill ha sina barn (fatta hur jag menar här) "offrar" sig i mycket högre grad än vad pappor gör. jag är ingen genusmänniska, eller (jo, jag är nog det, kanske lite), men jag tycker faktiskt inte att det är ett dugg värre när en mamma skadar eller sviker sina barn än när en pappa gär det. Det är precis lika illa.

    SvaraRadera
  6. Lika illa vem som än skadar barnet, naturligtvis! Vad jag skriver om är obegripligheten, att det går inte att ta in och det känner inte bara jag som kvinna, det gör männen också. Sedan kan man fundera på varför samhället "godkänner" att män sviker sina barn i större utsträckning än när kvinnor gör det!! Där borde en attitydförändring vara till allas bästa! Både för barnen och för de fäder som kämpar för sina barn. Det som ligger mig nära, just nu, är de som inte gör det, trots hjälp och stöd och ett stort tålamod från inblandade.
    När resor, nya förhållanden, intressen och annat gör att barnen väljs bort och den förälder som är kvar ska försöka skydda barnen in absurdum emellanåt men gör det!
    Det jag ser i min närhet just nu och bakåt där är/har varit stor skillnad mellan kvinnligt och manligt och då undrar jag varför det är så? Och varför ser samhället med blidar ögon på när pappan sviker? Varför är det nästan per automatik modern som vinner tvister? Inför lagen lika?Jag är ingen genusaktivist men man kan ju undra!

    SvaraRadera
  7. Mina barn är begåvade med en far som gärna hör av sig till sina flickor, bara hans nya fru inte får veta det...

    SvaraRadera
  8. vilken läsarstorm, rena rama äppeldiskussionen. nå, jag håller med allihop - visst finns det urgoa pappor men min mage vänder sig ändå ut och in; det är något extra creepy med en morsa som har ihjäl sina egna barn.

    SvaraRadera
  9. Jag har skrivit ett eget inlägg om detta nu! :)
    Kram!

    SvaraRadera
  10. Tror inte alls att det har med genus att göra. Jag har träffat både usla mammor o pappor men även helt underbara mammor o pappor. Som exempel min man, mina döttrars pappa. Nej, han har varit kass på att ta ut VAB men han skulle offra sitt liv för sina barn. Han ställer upp för dem i vått o torrt o när jag en dag inte finns vet jag från djupet av mitt hjärta att han aldrig kommer att svika dem.
    Nej, förälder kan vilken idiot som helst bli men en bra förälder har inget med kön att göra.

    SvaraRadera
  11. Kära Lippe!
    Jag läste Fru Gårmans inlägg innan ditt men hon hänvisade till dig och i min kommentar där står det att den kommentaren även var tillägnad dig. Kramen ♥

    SvaraRadera
  12. Jag tror att det är den förälder som lämnar en familj som kommer bort från sina barn som tyvärr får den här känslan, att de själv är viktigare än barnen, men det är min tolkning.

    SvaraRadera
  13. Jess, det finns föräldrar som lever med sina barn och har den känslan, eller i alla fall lever på det viset.

    SvaraRadera
  14. När jag skilde mig och flyttade ifrån hela min familj, så började jag äntligen förstå min egen pappa. Han som hörde av sig alldeles för sällan. Jag pratade med mina barn i telefon varje dag. Men det gjorde så ont att jag helst hade velat slippa. Jag vill tro att det var så för min pappa också. Han valde att slippa det onda.

    Jag blev också ansedd som en dålig mor som flyttade ifrån mina barn. Mina barn var då arton och tjugoett år. Min dotter gick sitt sista år i gymnasiet och hade sin kära pojkvän. Min son hade arbete. Skulle jag i det läget ryckt upp dem och tvingat de att flytta med mig femtio mil ifrån deras trygghet. DET hade varit egoistiskt av mig. Ändå fick jag så mycket kritik och skit för mitt beslut. Inte ifrån mina barn eller min fd man utan från folk som inte hade en aning om hur det var.

    Jag lever ihop med en man som verkligen ställt upp på sina barn. Han hade vårdnaden om sin äldsta son i många år efter skilsmässan ifrån den sonens mamma. Han fick vårdnaden om sin dotter vid nästa skilsmässa. Mamman fick vårdnaden om sonen. Mamman kidnappade sedan dottern och gömde barnen i ett grannland i åtta år. Barnens far, min sambo, hade inte en chans att träffa sina barn under dessa år, hur gärna han än ville det. Efter många år, när dottern kom upp i tonåren, kastade mamman ut henne. Pappan, min sambo, for genom hela Sverige för att hämta hem henne. Hon bodde hos honom när vi träffades. Ett år efteråt kastade mamman även ut sonen. Då gjorde vi samma resa en gång till för att hämta hem sonen. Bägge barnen bodde sedan hos oss tills de flyttade hemifrån.

    Så det finns bra mammor och pappor som gör allt för sina barn och det finns dåliga mammor och pappor som sätter sig själva i första rummet.

    SvaraRadera
  15. Oj... Vilken storm. Jag håller med i att det är svindåligt vilket kön det än må vara. Jag håller med Lippe i att det faktiskt tyvärr alltför ofta är som så att det inte blir lika jävla mycket liv när det är en far som gör det. Jag har många exempel på det i min närhet och ibland kan jag bli så förbannad till att det refereras till att "de har så mycket för sig" precis som om det vore ett skäl. Drömmen och utopin är givetvis att inget barn växer upp utan närvarande föräldrar som tar sitt ansvar. Drömmen är också att inga barn känner att de kommer i tredje hand när föräldrarna ska utöva sina intressen. Drömmen är också att inga barn används som slagträn mellan föräldrar när de går isär.

    SvaraRadera
  16. Så länge det finns uppfattningen att kvinnor till skillnad mot män, har något nedärvt sedan urminnes tider, kommer kvinnor att bli mer ifrågasatta när de/vi väljer nya vägar att gå. Att en förälder inte tar ansvar för sina barn har väldigt lite med kön att göra. Inget alls skulle jag vilja påstå.

    I fråga om hemskheten att mörda barn anser jag inte heller att det är någon skillnad. Det är lika hemskt vem som än tar livet av barn. Eller tar livet av vuxna. Oavsett om det är en förälder eller en okänd.

    SvaraRadera