En blogg om att leva med SRS, Segmentell RörelseSmärta. Om vägen tillbaka till livet efter en steloperation på Ryggkirurgiska Kliniken i Strängnäs den 10 mars 2011.

torsdag 22 september 2011

Att avliva sitt djur

Svåra tuffa nödvändiga beslut som djurägare måste ta.
Beslut som gräver stora hål i hjärta både före och efter men som läker ihop igen men lämnar små minnesärr.
Efter en tid kan man tänka på djuret utan den där magsoparen och hjärtknipet, man känner fortfarande saknad men på ett lugnt vis, mer med goda minnen.

Senaste djuret jag avlivade var min gamla katt Joz. Han gav mig många fina och roliga minnen, han var så speciell.
För två år sedan märkte jag att något inte stod rätt till och tog honom till vetrinären. Han hade fel på sin lever, vi medicinerade ett halvår och han blev som ung på nytt men plötsligt blev han slö igen och nu hade levervärdena skjutit i höjden igen och jag bestämde att nu var det dags!
Det här var en fredag och jag bestämde med vetrinären till måndag för avlivning, jag ville att barnen skulle få säga hej då som jag lovat.
Lördagen var som vanligt men söndagen och måndag förmiddag var jobbiga, han blev fort sämre.
På måndag morgon ville han varken äta eller dricka och jag kunde inte komma fort nog till vetrinären.
Han var aldrig rädd eller orolig, både jag och vetrinären blev kelade med.
När vetrinären konstaterat att han var död bad jag henne att lägga honom i lådan jag hade med mig, jag avskyr att hålla mina husdjur när de är döda, måste jag så gör jag, men helst inte!
Vetrinären bar ut lådan och ställde den i bagagen på min bil.
När jag kom hem och skulle lyfta ur lådan gick botten ur och kroppen slog i garagevägen med ett dunk!
Efteråt har vi skrattat åt det men då grät jag...

Han skulle alltid vara med och kolla på allt!


Han var en bra kompis att sova ihop med!


Det var när han började hänga på elementen som jag förstod att något var tokigt!

Vi saknar honom!
Till och med Vreskatt gör det!

Men mest tänker jag på Helena idag som går genom detta med att vara en ansvarsfull djurägare. Kram Helena ♥

11 kommentarer:

  1. Vad fin han var! ♥ Endera dagen ska jag berätta om när Kalvens pappa fick komma till sällare jaktmarker.

    SvaraRadera
  2. Vilken gossekisse
    Tack för att du tänker på mig
    Kramen!!

    SvaraRadera
  3. Åh så fin. Han påminner om min Ville som vi tvingades avliva i juni. Ville kissade överallt och det blev ohållbart. I soffan, sängar, skor, på dukar, i tvättkorgen, på mattor, jag verkligen överallt.

    Vår veterinär gjorde att det blev ett fint avsked och nu är Villes aska strödd på en äng utanför Örebro.

    Jag saknar honom, men är glad att slippa kattpiss överallt.

    Kram

    SvaraRadera
  4. Visst är det ett jobbigt beslut att ta - att avliva ett husdjur. Jag har behövt ta det beslutet inte mindre än 4 gånger och valde efter det bort allt vad husdjur heter. Nu efter många år har barnen lyckats tjata till sig två kaniner som jag hoppas kommer att finnas med oss till de dör en naturlig död.

    Kram

    SvaraRadera
  5. Får tårar i ögonen när jag läser. Har själv bara behövt ta det beslutet en gång. I våras... med Nisseman... min älskade sambo på fyra ben. Det är jobbigt på ett sätt... och på ett sätt barmhärtigt när det inget finns att göra. När det bara handlar om att prova det ena efter det andra och inget hjälper. Sånt får man göra med oss människor...

    SvaraRadera
  6. Fy vad du skräms...trodde du skulle skriva att det var slut med Svarte katt eller Vreskatt.

    Fy för att ta bort sina djur...det är hemskt och jag har tårar i ögonen nu...tänker på min underbara hund som dog för 2 ½ år sedan. Saknaden finns än men mest tänker jag på allt fint vi hade tillsammans. :)

    Så fin han var Joz, läckra färger. Släkt med dina andra kissor?

    SvaraRadera
  7. Jobbigt, men ack så viktigt att man tar de besluten

    SvaraRadera
  8. Det är hemskt när man måste ta de där besluten. När vi hade som mest djur hade vi två hundar och tre katter. Nu är bara Elvis kvar. Vi hoppas att vi får behålla honom länge.

    Så otroligt vacker din Joz var. En mycket annorlunda färg.

    SvaraRadera
  9. Usch... Det är så jobbigt att ta de besluten... Man vet att det är för deras bästa men det gör ont länge...
    Fint skrivet, och sedan när man tittar på sista bilden så får jag nästan en tår i ögat, jag är säker på att djur kan sörja också, även om jag vet att jag hört en del fårskallar säga att de inte kan det.

    SvaraRadera
  10. Sorgligt detta... Alla som har djur känner igen sig. Man är så jätteledsen när det händer. Det blir lite lättare när man efter ett (långt) tag kan börja säga "kommer du ihåg när...." och så minnas något roligt de gjorde.
    Kram!

    SvaraRadera