Jag har inte glömt Mike

En gång när kroppen var stark och jag hade mod i barm hängde jag på två stycken grabbar på segelsemester. Jag var 16 år. Kaptenen hade taget en distanskurs i enklare sjömansskap och vi andra visste väl bara så mycket som att en båt ska inte sjunka, helst!

Stortriss, har aldrig förstått namnet!

Vi startade från Motala och gick för motor första biten. När vi kom ut på Vättern hissade vi segel och sedan infann sig direkt problem när kapten ropade order på ett helt främmande språk, skooota åt!! ropade han och vi fattade inget. Nåväl vi kom till andra sidan vattnet och gick för motor igen. När vi kommit till Sjötorp som är sista hamnen innan man ger sig ut på Vänern så började det bli oväder.
Vi stannar över natt tyckte jag men grabbarna som hade både pölsa och tequila under västen var modiga och lät sig inte skrämmas av att de lokala fiskarbåtarna kom in. Inte heller såg de att fiskargubbarna skakade på huvudet åt oss när vi ensamna, som enda båt lade ut....

Naturligtvis blev det ett fruktansvärt oväder, det regnade och åskade och vågorna var så djupa att man ibland bara såg vatten runt om och plötsligt åkte man högt, högt upp och det hisnade i magen och så skulle man skota åt eller något. Allt som inte var surrat i båten for som projektiler och det dunkade och slog i båten så det kändes som om den skulle gå i bitar. Blev jag rädd? Ja, annars skulle jag nog ljuga men mest förbannad. Jag sa till kaptenen att nu måste vi in till land!! Han hade inte en susning om var vi var längre....
Eftersom vi nu varit ute några timmar hade det blivit mörkt och vi försökte i ljuset av blixtarna se något som vi kunde orientera oss med.

Plötsligt blir det ett brak som är utan dess like och jag kastas framåt och slår i som en tallrik gröt. Fram med ficklampor och lysa. Båten står på grund!! Vågorna river och sliter i båten men den står fast.
Thats it!! säger jag och tar min sovsäck och en ficklampa hoppar av båten och klättrar i mörkret på klippor och stenar för att till sist komma iland. Jag lyser med lampan och ser en masa enbuskar i grupp och dit går jag kryper ner i min sovsäck och förbannar dåligt sjömanskap innan jag somnar.

När jag vaknar är det helt stilla, solen värmer till och med genom sovsäcken och jag sticker ut huvudet och ser mej ikring. Det är en liten, liten pluttö! Inte större än att den rymmer mej, enbuskarna och det rådjurskadaver som jag haft som sovkamrat.
Jag ser att det är lungt vid båten som står kvar på grund fortfarande. Allt är spegelblankt och fridfull och så annorlunda mot igår då sjön bara ville döda oss. Jag balanserar ut till båten och väcker grabbarna. Vi har tur, båten är tät!
Så vi baxar loss den och startar upp motorn. Nu är vi på väg igen! Men var är vi?? På måfå puttrar vi ut på sjön och då kommer det en annan båt på avstånd. Jag ställer mej upp och viftar men blir snabbt nerdragen i båten.
- Vad gör du, frågar de bägge unisont.
Tydligen så är det viktigaste på sjön att aldrig tala om att man är vilse.
Men kaptenen hade en plan: vi åker dit dom åker för dom ska säkert dit vi ska!!
Jag tänkte: skit samma!!

En liten stund senare hostar motorn till och ger upp! Det är låååångt till land och det finns ingen och då menar jag ingen vind. Precis som det finns ingen bensin!!
Nu sitter vi i sjön, igen! Det kommer snart vind, förutspår kaptenen, vi behöver bara vänta lite! Vattnet är spegelblankt och inte en krusning. Hela dagen går.. kvällen...alla tre går och lägger sig efter att vi droppat ankaret.
Okristligt tidigt nästa morgon hör jag ett knackande ljud i båten. Jag kravlar ut ur ruffen och där, gud välsigne honom, står en fiskargubbe och undrar om jag vill ha hjälp.
- Ja, tack, svarar jag, jag byter min själ mot att du drar oss in till land!! När grabbarna vaknade var ankaret uppe och vi var nästan iland.

- Du behöver inte fråga var vi är!! säger kaptenen.
Och jag bryr mej inte för snart är vi i land. Jag tar dunken och går iland när gubben släppt oss och vänt ut på sjön igen. Jag ser mej omkring och ser......inget!! Ja, kohagar och branta backar ser jag. Jag kryper under taggtråden och börjar gå genom hagarna. Korna håller sig på avstånd som om de visste att de kunde få en smäll av en plåtdunk mellan ögonen om de kommit för nära. När jag kommit upp för den branta långa backen är där fält, fält och fält! Jag har hamnat i det oändliga bondelandet! Då ser jag taket på en orange Duett! Det går en väg i fälteländet! Jag springer och viftar med dunken och stråna sticks som nålar på benen. Föraren får syn på mej och stannar och väntar medan jag trälar mej fram till honom.
- Vart ska du? frågar han.
Jag håller upp bensindunken och knackar menade i den.
- Hoppa in!
Jag går runt bilen och hoppar in och sätter mej. Tänker häva dunken över axeln och slänga den där bak men hinner hejda mej.
Det ligger en get i bakutrymmet!!! Eftersom jag har dåliga erfarenheter av getter håller jag ett öga på den under hela resan och den glor tillbaka med sina gula underliga ögon. Vi kommer till sist till en mack, en sådan där sommarmack, kommer ni ihåg dom? De var bara öppna ute på landet när sommargästerna kom över sommaren och stängde sedan på hösten igen. Farbrorn med Duetten var hygglig och skjutsade tillbaka mej, naturligtvis frågade jag var jag var!! Men jag har glömt  det!

Retsen av resan gick ungefär i samma stil och när vi seglat förbi Göteborg och hade lagt till på Brännö satt jag och funderade på hur jag skulle orka med detta sjöliv hela sommaren och insåg att det inte var vad jag ville. Det var dans på Brännö den kvällen och färjan gick fram och tillbaka flera gånger. Innan den la ut så tutade den en lång signal och då var det tio minuter tills den skulle lägga ut. Jag satt på bryggan och rökte när jag hörde signalen och plötsligt såg jag en lösning!! Jag sprätte fimpen i havet, på den tiden gjorde man så, och reste mej upp. Väl inne i båten rafsade jag snabbt ihop mina grejer och slet åt mej jättenallen jag vunnit på Liseberg. Skrev en lapp: jag drar!!
När jag sprang till färjan mötte jag grabbarna, bra runda under fötterna på väg tillbaka till sin båt.
- Jag drar ropade jag och de vinkade och log samtidigt som de ropade: hej då!!
Fick veta sedan att de inte fattat förrän nästa dag att jag faktiskt åkt.

Väl i land igen blev jag stående med väska och nalle och visste inte vart jag skulle ta vägen. Jag hade ju inte planerat min flykt så noga. På en bänk en bit bort sitter en jätteliten gubbe, han är inte dvärgväxt men jätteliten. Han har ögon som är så ljust blå att de nästan inte har någon färg alls. Ögon som blekts av solen över havet? Han har skjorta med uppkavlade ärmar och det av armarna som syns är fulla av tatueringar. Han märker väl att jag tittar på honmom för han ropar på mej att jag ska komma och sätta mej hos honom.
Jag tvekar, han är inte helt nykter men jag tänker att han är så liten så om han skulle försöka något så skule jag klara av honom. Jag sätter mej hos honom och vi presenterar oss. Han heter Mike och jag skrattar för det passar honom perfekt. Han är som en räv i utseende och rörelser och det blir så underligt ihop med göteborskan som han talar. Han berättar om sitt liv som sjöman och om hårda tider och om härliga tider. Jag berättar hur jag hamnat där jag är och att jag ska försöka ta mej hem.
Han far upp från bänken, snabbt och smidigt med tanke på ålder och avsaknad av nykterhet.
- Mike sviker inte när någon från sjön är i nöd!! ropar han och slår sig för bröstet.
Han grabbar tag i min väska och börjar gå.
Han stannar efter ett tag och pekar på min nalle och viftar sedan med handen att jag ska komma. Jag tar upp nallen och springer ifatt honom men han må vara liten, snabb är han och jag har fullt sjå att hänga med. Till sist kommer vi fram till spårvagnen och hoppar ombord. Vi byter en eller två gånger tills vi till sist kommer till järnvägsstationen. Där följer han med in och ser till att jag köper biljett.
När jag sedan kliver på tåget är han med, när jag vänder mej om ser han så ledsen och ensam ut. Jag kliver ner igen och ger honom en kram.
- Tack för all hjälp Mike, säger jag, jag hade aldrig klarat mej utan dej.
- Glöm aldrig Mike, svarar han och trycker en spritdoftande puss på min kind.
När jag hänger ut genom tågfönstret för att titta efter honom står han kvar på perrongen.
Jag vinkar åt honom och han skrattar och gör en lustig dans på perrongen så att folk går omvägar, ger mej en slängpuss och går sedan sin väg....