En blogg om att leva med SRS, Segmentell RörelseSmärta. Om vägen tillbaka till livet efter en steloperation på Ryggkirurgiska Kliniken i Strängnäs den 10 mars 2011.

tisdag 10 maj 2011

Haltande och hackande

Jag har en runda på ca 2 km som jag går på mina promenader och den börjar med ganska mycket backar både upp och ner.
I dag hugger det till i första backen, så där så att det går som ett glödgat spett genom kroppen följt av isande kyla.
Jag kände redan när jag började att det gick tungt men tänkte att det skulle kunna "gås bort".
Jag stannar en stund och utvärderar smärtan, den går ner i benet! Första gången sedan operationen. Jag står och väger från ben till ben, går upp på tå och häl men det vill inte släppa. Då tänker jag att jag ska vända och gå hem igen, ge upp.

Då kommer det en trummsolo!!


I telefonstolpen sitter hackspetten och drar ett solo på täckplåten som är överst! Det riktigt skallrar i både fågel och stolpe och alla kan höra honom långa vägar!
- Gör inte det där ont i näbb och öron?! ropar jag upp till honom.
- Jojjemän, ropar han tillbaka.
- Men varför fortsätter du då, om det gör så ont?
- För att jag kan!

Där kan man ju antingen idiotförklara pippin eller ta lärdom. Jag bestämmer mej för att rundan ska göras!! Om jag rasar ihop utmed vägen så kan jag ringa och få hjälp så jag hasar mej vidare. Lång tid tar det idag att ta sig runt.

Under tiden jag går ropar och visslar jag på Vreskatt som varit osynlig sedan igår eftermiddag men jag får inte svar.
Väl hemma igen tar jag en tablett och går och lägger mej vid datorn, jag väntar på att tabletten ska verka så jag kan göra resten av min träning som hör förmiddagen till.
Då hör jag: - Jag är heeemmmaaaa nuuu!!


Och jaaa!!! Jag pratar alltid med mina djur! Har alltid gjort!

15 kommentarer:

  1. Härlig konversation! Blev glad att du oxå gillar Brene Browns förläsning! blir så inspirerad av hennes tankegångar!

    SvaraRadera
  2. Hahaha! Vad söta ni är! :) Råkade ha bra täckning just nu också, så jag kunde se filmen! Det var säkert bara därför. :)
    Härligt när djuren tar initiativet och visar oss vägen! Tänker på hackspetten nu...
    Kram!

    SvaraRadera
  3. Mår du bättre nu då? Du måste vara rädd om dig!

    SvaraRadera
  4. Inte nog med att du svälter katten, du hånar honom också. ;)
    "Åhnej, är din matskål toooom?"

    SvaraRadera
  5. Ler stort. Gillar din lilla filmsnutt, pratar själv med vår 9år gamla hund hon är så smart även hon kan prata, ibland sitter hon bara och mummlar då är vattenskålen tom eller man är sen med maten. Djur är tacksamma att samtala med.
    Kram

    SvaraRadera
  6. *garvar* Jag har en granne som var säker på att det bodde ett helt gäng hos mig, "eftersom det är ett sån't tjatter där inifrån ibland* Fick rodnande erkänna att det är jag som pratar med katterna och blommorna och i stort sett allt i lägenheten som går att prata med... :D

    SvaraRadera
  7. Vilken go kisse vad lik han va min svartvita katt morris i varje fall bakifrån hi hi.. :)

    SvaraRadera
  8. Klart man ska prata med dem! Han anmäler ju att han kommit hem. Och då blir man lycklig i alla fall när "den saknade" anländer fast det gör ont i ryggen...

    SvaraRadera
  9. Härligt med djur. Själv hade jag en upplevelse med ekorrar för ett tag sedan. En familj (5 st) med ungar som vingligt och handlöst slängde sig mellan tallarna. Ha en fin kväll!

    Therése

    SvaraRadera
  10. Bra jobbat med promenaden!

    Hejja Hejja Hejja dig.
    Vad roligt med din pratande katt=) Han är supersöt

    SvaraRadera
  11. kramar i massor till dig Lippe!!/c

    SvaraRadera
  12. Hoppas att du mår bättre nu och att det var en engångsgrej med hugget

    SvaraRadera
  13. Klart att man ska prata med sina djur!!

    SvaraRadera
  14. Hoppas du inte fick mera ont bara av promenaden.
    Skrattade när jag såg filmen om din kisse, så är det här också. :)
    Ett himla liv och de vet precis vilket skåp maten är i och de vet precis vilken matskål som är vems och alla vill vara först.

    SvaraRadera