Haltande och hackande

Jag har en runda på ca 2 km som jag går på mina promenader och den börjar med ganska mycket backar både upp och ner.
I dag hugger det till i första backen, så där så att det går som ett glödgat spett genom kroppen följt av isande kyla.
Jag kände redan när jag började att det gick tungt men tänkte att det skulle kunna "gås bort".
Jag stannar en stund och utvärderar smärtan, den går ner i benet! Första gången sedan operationen. Jag står och väger från ben till ben, går upp på tå och häl men det vill inte släppa. Då tänker jag att jag ska vända och gå hem igen, ge upp.

Då kommer det en trummsolo!!

I telefonstolpen sitter hackspetten och drar ett solo på täckplåten som är överst! Det riktigt skallrar i både fågel och stolpe och alla kan höra honom långa vägar!
- Gör inte det där ont i näbb och öron?! ropar jag upp till honom.
- Jojjemän, ropar han tillbaka.
- Men varför fortsätter du då, om det gör så ont?
- För att jag kan!

Där kan man ju antingen idiotförklara pippin eller ta lärdom. Jag bestämmer mej för att rundan ska göras!! Om jag rasar ihop utmed vägen så kan jag ringa och få hjälp så jag hasar mej vidare. Lång tid tar det idag att ta sig runt.

Under tiden jag går ropar och visslar jag på Vreskatt som varit osynlig sedan igår eftermiddag men jag får inte svar.
Väl hemma igen tar jag en tablett och går och lägger mej vid datorn, jag väntar på att tabletten ska verka så jag kan göra resten av min träning som hör förmiddagen till.
Då hör jag: - Jag är heeemmmaaaa nuuu!!

Och jaaa!!! Jag pratar alltid med mina djur! Har alltid gjort!