Blåbärsskogens Fredrik

I min familj har alltid funnits hund. Pappa jagade förr så det blev en kombination sällskapshund och jakthund.
Av någon anledning har vi alltid haft blandraser, det har bara blivit så. Annorlunda utseende men kloka djur med känsla och kärlek. Alla älskade och avhållna.
Men....
Så kom Fredrik! Vid vuxen ålder 10 kg manipulerande ondska.
Han hade långt namn ...... .... Blåbärsskogens ... Fredrik någonting, vår första hund med stamtavla så lång att ingen orkade läsa den, vem bryr sig liksom!

Nu var det så att Fredrik hade något fel i bettet och hundar sätter man inte tandställning på. Tydligen var det allvarligt för uppfödaren, som vunnit massor med priser med sina taxar, skulle egentligen låtit Fredrik gå till de sälla jaktmarkerna redan innan han i jordelivet lärt sig jaktens tjusning. Men hon var för blödig.
Alltså fick Fredrik leva, men han gick ju inte att sälja och absolut inte att ha till avel.
Men om min pappa hade varit där och hjälpt till med något som behövde lagas eller fixas så var det väl en underbar ide att ge honom Fredrik som betalning??
Fredrik som nu var sju månader hade levt i hundgården med andra jyckar och inte lärt sig i stort sett något om vanligt inomhusliv. Han var rent ut sagt en kennelhund.
Mot bättre vetande tog pappa hem jycken och jag blev intet ont anande överförtjust! En stackare som behövde kärlek och omvårdnad, ett givet projekt!
Den lille stackarn var jätterädd och om vi skrattade eller gjorde hastiga rörelser så kissade han på sej. Lille gubben, ojade vi oss.
- Lille Fidde, sa jag och så hade han fått sitt smeknamn.
- Han blir aldrig någon jakthund. sa pappa.

När han var på sin första spårträning så hade pappa skjutit en hare som han sedan släpat i snön för att hunden skulle nosa och fatta. Pappa går med honom i koppel första biten och när hunden börjar bli intresserad böjer sig pappa ner och tar av honom halsbandet och hunden tar upp spåret. Pappa är nöjd för allt går enligt planen! Ända tills det kommer en stor tyskhare och springer upp mitt framför näsan på jycken. Haren springer och pappa ropar - Ta den, ta den!! Hunden sätter av efter haren och pappa vänder sig om och peker glatt åt mamma som står i fönstret och tittar. Mamma skakar på huvudet och muttrar något om att hon kanske inte vill ha en jakthund till. Nästa gång hon tittar ut ser hon pappa stå med armarna rakt ner utmed kroppen och en misstroende min i ansiktet.
Först kommer Fredrik i full fart ner för backen så snön ryker om tassarna på honom och efter kommer haren!!

- Det blir aldrig någon jakthund av honom, säger pappa besviket när han kliver in i hallen och hänger upp kopplet.
Fast det blev det, en riktigt bra faktiskt!

Med kärlek, tålamod och lugna rörelser blev han tuffare och tuffare tills han var en fullt utvecklad hemfridsdödare. Alla älskade Fredrik, jag slutade kalla honom Fidde när han visat sitt riktiga jag. Han såg aristokratisk ut, sa folk, de tyckte att han såg ut som någon gammal adelsman från 1700-talet.
- Bah, han är en högfärdig jycke med bettfel, sa jag.

Första gången vi märkte att något var annorlunda med kräket var när det kom folk. Då sprang han mot dörren och skällde, när man sedan öppnade sprang han ut i köket och sedan in under den gammla kökssoffan. Inget underligt så långt men sedan låg han under soffan och skällde.
- Voff - dunk - voff - dunk - voff - dunk, varje gång han skällde slog han huvudet i botten på träsoffan, ganska normalt. Men om mamma eller någon annan sa åt honom att vara tyst så tystnade han.
Om jag sa åt honom kom alltid ett voff - dunk till.
Om han legat tyst i fem minuter och vem som helst sa "tyst"! så reagerade han inte.
Om jag sa det så kom ett voff - dunk. Om jag sa det hundra gånger så gav han sej inte, han bara skulle ha sista ordet mot mej.

När syrran och jag slogs var han gärna med. Om jag slog syrran och hon skrek aj, aj, så flög han på mej och bet så jag fick stora märken. När syrran slog mej och jag var i underläge fick han spelet och glädjefnatt och tugggade som en symaskin på mej.
När vi varit ute och åkt bil och han var med, för gudbevars, Fredrik skulle ju med på utflykterna, han ääälskade ju att åka bil, den lille vovven....
Nåväl, när vi kommmit ur bilen så gick svansen med blixtens hastighet och så hoppade han upp och nöp mej i rumpan, jämt!! Och bara på mej!! Varje helg efter söndagsutflykten i pappas Opel Karavan hade jag nya blåmärke i rumpan, och det gjorde faktiskt ont. Hade de varit ute och åkt utan mej gick han lugnt och fint in som vilken familjehund som helst!

När jag kom hem från skolan åt jag alltid några mackor eller något och då satt Fredrik och tittade på. Så länge mamma var i köket så sa han inget men så fort vi blev ensamma så sa han : uhhuu! och så nöp han mej i benet.
- Mamma Fredrik tigger!!
- Ge honom inget.
- Näe, men han biter mej!!
Mamma kommer ut i köket och då har hunden backat och sitter och tittar med blöta ögon på mamma.
- Fredrik gå och lägg dej i korgen, säger mamma och hunden lyder och ligger där och glor på mej. När mamma går ut vad gör han då?
- Uuhhuuo - nafs!!
Det här tjafset pågick hur länge som helst tills jag en dag kickade till jycken så han kanade över köksgolvet.
Då går han ut ur köket och kommer sedan in igen, tittar på mej men jag ser att han tänker inte tigga. Då blänker det till i ögat på honom och han lägger upp ett illvrål, yipp-yipp-yyyyl!!
Mamma kommer rusande: - Vad har du gjort med Fredrik!? 
Efter det räckte det med att jag räckte ut tungan eller bara blängde på honom så skrek han och jag fick skulden.

När fan blir gammal tappar han tänderna, hahahaha!
Nu ditt aber kan du ju försöka bitas, men det kunde han ju inte!
Men...han kunde hoppa upp och bita, förlåt, nypa menar jag, ta tag i lite skinn i sidan och sedan vrida på skallen så blev smärtan densamma, det var bara annan form på blåmärkena.
En kväll hade syrran lite kompisar hemma och de satt i sofforna och tittade på TV, Fredrik låg på ett armstöd och sov.
Plötsligt ramlar han ner, rakt ner i golvet som en tallrik gröt (hahaha), går ut från vardags rummet med svansen rakt upp som en stel pinne. En minut senare kommer han in igen och går rakt fram till en av syrrans kompisar och biter honom jäklar i benet och går ut igen.
- Va fan va det där om, frågar den bitne.
- Han gick ut för att kolla om han hittade Lippe men hon är ju inte hemma så då fick du duga, förklarade syrran.