En blogg om att leva med SRS, Segmentell RörelseSmärta. Om vägen tillbaka till livet efter en steloperation på Ryggkirurgiska Kliniken i Strängnäs den 10 mars 2011.

torsdag 31 mars 2011

Boooooooooooooring!!!

Varning för ett gnälligt inlägg!! Ett som görs bäst i att bara glömmas efter läsning! Inget att bry sig om i det långa loppet alltså! Kanske inte ens behöver läsas...


Folk tycker ofta att tiden går fort. Jag tycker oxå det om jag tittar bakåt men just här, just nu har ta mej fan tiden tvärstannat!! I alla fall i vissa stunder. Jag fattar ibland inte att jag faktiskt gjort den efterlängtade operationen och att det gått tre veckor, som jag längtat!

Men sedan står tiden still, jag ser årstiderna växla utanför fönstret men här är det samma skiva som spelas hela tiden. Jag har varit i stort sett sängbunden sedan maj och ingen, ingen som inte själv har varit där kan förtså.
Jag har tagit en dag i taget för att inte tappa förståndet, inte tänka på dagen jag genomled igår, inte tänka på dagen jag måste genom i morgon. Bara fokusera här och nu.
Att inte låta smärtan totalt äta upp den du från början var, att inte låta sorgen över sin förlorade identitet och självbild ha ihjäl lusten att fortsätta.


Att tas ifrån sin rätt, eller inte rätt för det har jag förstått att det inte är utan det är ett privilegie att kunna klara sig själv. Att kunna vara i eget försörjande. Så fort man tar emot hjälp, av vilket slag det än må vara så kan man, som den Oumbärlige Peter säger, bli totalt rövknullad!! När man måste ta hjälp för att klara sig så är man ägd av hjälpgivaren, om du inte gör som vi säger drar vi in stödet och glöm för fan inte att vara tacksam oxå!!

Fast nu var det ju inte det jag började med, det handlar om att jag har så tråkigt!!
Jag är otålig som en instäng marskatt. Jag vill ut, bort, härifrån, vidare!!
Tråkigt, tråkigt, tråkigt, tråkigt!!!!

Jag klarar inte att leva i nuet och ta en dag i taget längre, jag vill själv!!!
Jag ska vara så jävla duktig och förtåndig att jag ska vara glad för de små pyttefnaskiga framstegen jag gör och det är klart att jag är men mer än vad jag är glad är jag otålig!!
Jag förstår att det faktiskt är ett tecken på förbättring och vilja och styrka att komma upp på banan igen och det är ju bra!
Men det är så booooooooooooooooooooooring!!

Jag vet att felet ligger hos mej! ;)

8 kommentarer:

  1. Nix, inte en chans att jag blir bortskrämd!
    Det är fullt naturligt att vara tokotålig.
    Inte bara naturligt - fullständigt självklart, skulle jag vilja säga.
    Den dagen jag slutar vara otålig har jag troligtvis dött!
    Fast...du är duktig med dina små framsteg i alla fall.
    KRAM

    SvaraRadera
  2. Har du missat min hallinlägg? Nu ska jag läsa i kapp här! Kram!

    SvaraRadera
  3. Klart du är otålig! Jag är mest rädd för att du blir för ivrig! Om man nu kan bli det? Men det är ju helt fantastiskt det du åstadkommit på tre ynka veckor, boooooooring eller inte!! Stooooooor Kram!!! ♥

    SvaraRadera
  4. Visst är det typiskt! När man vill snabbspola så går tiden långsammare än någonsin!

    Men som Fru Gårman så klokt skriver; det är ju otroligt vad du har åstadkommit på bara tre veckor!

    Kram!

    SvaraRadera
  5. Förstår att det måste vara jättetråkigt, fast å andra sidan så låter det positivt i mina öron att du är ilsken och otålig och om du kunde skulle du troligen klättra på väggarna!! Antar att det är lätt för mig att säga, men jag tycker det verkar gå jättebra, och kan ju bara säga, fortsätt - jag tror fullt och fast att det kommer att gå bra!!
    Kram

    SvaraRadera
  6. Livet är rätt tråkigt ibland och i din situation måste det vara ännu tråkigare. Men stor uppmuntringskram till dig idag! Bli nu inte lurad!

    SvaraRadera
  7. Lippe! Precis sådär känner jag med. Jag har funderat mycket på det de senaste dagarna. Vad utlämnad jag är. Hur skulle jag klara mig utan Maken? Hade jag varit ensamstående hade jag inte kunnat sköta mitt hem.Hur jäkla tråkigt jag har det. Min hjärna är på hare stadiet. Du vet, jag vill vara där jag hoppas kunna vara om ett år då jag kan gå på 30 minuters promenad utan att dö av smärta. Där är mitt huvud. Idag är min kropp någon helt annan stans. Jag är glad om jag kan gå ner för trappan utan att få kramp.

    Våran tid kommer

    SvaraRadera
  8. Tråkigt att vara låst av sin egen kropp när viljan att göra är så mycket starkare.
    Kram

    SvaraRadera