Korpen

Sitter på trappan och solar med en kopp kaffe. Framför mej i ett träd sitter en korp, han har suttit där sedan i morse. Han har inte det typiska korplätet idag, idag är han söt! Han kluckar och klickar och avslutar med en mjuk ton, såååå gullig och sugen på en vän. Jag härmar honom och ser hur han stelnar till i talltoppen. Jag härmar honom igen och han vänder sig mot mej, gungar på grenen och - kraaaaax, slut med det söta alltså! Jag är inte den vän han söker. En gång var jag vän med en korp, nästan........

En eftermiddag för ca 15 år sedan var jag på väg hem tillsammans med mina barn och deras far. Vi hade varit i staden och handlat. Framför oss på grusvägen, ca 30 m framför bilen står en stor svart fågel. Vi saktar ner för att ge den tid att lyfta och komma undan men den bara står kvar. 
När vi är i stort sett framme går den fram till kanten av vägrenen, vänder på huvudet och ser på oss - sedan stupar den framlänges rakt ner i diket!

- Den korpen är det något fel på säger jag. Vi borde hjälpa den!
- Ja, gör det du, skrattar barnens far, lycka till, säger han och gör sej beredd att köra vidare.
Fort, innan bilen hinner börja rulla hoppar jag ur bilen.
När jag kommer fram till korpen vänder den på huvudet och ser på mej, blicken är inte vänlig, inte rädd och det känns som om den värderar mej. Jag rör mej sakta mot den och den flaxar och klapprar med näbben som är stor, svart och kraftig.
Jag har en luvtröja på mej som jag kränger av mej och håller framför mej medan jag sakta, sakta går närmare. När jag bara har någon halvmeter till fågeln kastar jag mej framåt.

Jag viker tröjan runt den svarta, blanka hårda fågelkroppen och lyfter upp den. Tar med mej den in i bilen och stänger dörren om mej.
- Så! säger jag, som om det därmed är är klart!
- Och nu? frågar barnens far.
- Ehhhh........ vi åker till syrran och frågar om vi kan ha den i hennes hundgård.

Betasonen är så liten att han sitter i bakåtvänd bilbarnstol i framsätet och han stirrar förskräckt på fågeln som mamma släpat in i bilen.
- Fiiiiin pippi! säger jag och ler stort mot min yngste son.
Sonen svarar inte, reagerar inte och släpper inte fågeln med blicken.

Brevid mej i baksätet i sin bilbarnstol sitter Alfasonen, eller sitter förresten, han har krupit upp så mycket han kan mot dörren på hans sida. Benen har han dragit upp under sig.
- Titta! Pippin snäll! försöker jag lugna honom.
Även han stirrar oavbrutet på fågeln, skakar på huvudet. Vet inte om han ger uttryck för att fågeln inte alls är snäll eller om han skakar på huvudet åt det faktum att jag inte borde ta in djur i bilen.

Jag tittar på fågeln i mitt knä, den är stor, jättestor! Om du haft en korp i knät vet du hur stor. Den har vidöppen näbb och ur densamma hänger den märkligaste tunga jag sett! Den är skarpt röd och har formen som änden på djävulens svans upprepad tre gånger. Att jag beskriver den så beror på att det var det första jag tänkte på när jag såg den.
Ögonen, som är vidöppna de också, är kolsvarta och blanka och ibland väser den på utandningen.
Här börjar jag ångra mej, men jag skulle aldrig erkänna för barnens far att jag inte fixar det här och jag vill att barnen ska lära sig att man överger inte en korp i knipa!

-Titta vad fin den är! fortsätter jag för att övertyga barnen lika mycket som mej själv.
Snabbt som en kobra vänder korpen på huvudet och ser på mej, han ser mej rakt in i ögonen och jag ser att det glimtar till - sedan hugger den mej!! Den klipper tag om mitt högra pekfinger och den släpper inte!

Barnen blir ju inte precis lugnade av händelseutvecklingen och jag försöker lugnt och fint få bort korpen från fingret. Den sitter i mitt knä med huvudet framåt men jag drar sakta åt mej handen och hans huvud följer med bakåt, men den släpper inte. Jag vrider handen, huvudet följer med. Jag höjer och sänker, samma resultat.
- Du, han har tagit mitt finger, säger jag till barnens far samtidigt som jag ler för att verka oberörd.
- Ta tillbaka det då, säger han. Inte mycket hjälp där inte. Antagligen tycker han att jag har mej själv att skylla!

Jag drar handen åt mej så att hans huvud vänds bakåt så mycket att jag är rädd för att knäcka nacken på honom. Hur hårt tryck har en korp i näbben? Som en schäfer ungefär!! Tror jag....


Kolla näbben!!


När vi kommer fram till syrran och vi öppnar dörren släpper han äntligen!
Vi släpper in honom i hundgården, naturligtvis utan hund, och han knallar omkring med vresig blick och ostadiga ben.
Vi bjuder honom på nötfärs, kattmat, blötlaggt bröd och vatten och han äter och är nöjd.

Hur det gick?? Han var iaf mätt när han dog!!! Nästa morgon när vi skulle titta till honom låg han på rygg med benen rätt upp, död, men som sagt, han var mätt!