Om en vecka....

Om precis en vecka är jag förhoppningsvis opererad och antagligen ganska groggy så här dags.

Känns väldigt nervigt och det är lätt att bara tänka på allt det jobbiga ist för allt det positva som det förhoppningsvis resulterar i. Försöker tänka positivt och gör i huvudet långa listor på allt jag hoppas på att kunna göra sedan.

Det är allt från de stora sakerna som att kunna jobba och klara sej själv till de små som att plocka upp saker från golvet eller att kunna nysa utan att få "dödarhugg" i ryggen.

Att kunna gå upp på morgonen och ha en tanke om att man faktiskt har en anledning att gå upp (inte bara för att gå på toa)

Man hör ju om folk som det inte läker på, tänk om jag är en av dom....

Man hör ju om folk som blir helt smärtfria, tänk om jag är en av dom...

Tänk om det spelar roll hur man tänker?????

Men hur som helst så kan man ju inte ge upp utan man provar allt och det här känns som sista utvägen och den måste jag ju gå.

Önskar att jag var troende så att man kunde be om hjälp och känna trygghet i det.