En blogg om att leva med SRS, Segmentell RörelseSmärta. Om vägen tillbaka till livet efter en steloperation på Ryggkirurgiska Kliniken i Strängnäs den 10 mars 2011.

söndag 14 april 2013

När jag är ärlig

Jag skriver oftast inte så mycket om hur jag mår inombords. 
Utom när jag kommenterar hos andra. 
De som är ärliga och öppna med hur de mår, inte bara med trasiga, opererade ryggar utan som rent psykiskt mår skit, där känner jag igen mig och skriver av mig. Här är en kommentar hos en nyopererad tjej, tredje ryggoperationen, där jag kommenterar det här med hur man tänker och känner när folk frågar hur man mår och hur det känns att alltid behöva svara och hur man kan reagera på hur andra säger. Hur man måste hantera alla känslor som kommer.

Jag tror att jag känner igen det där. 
Och när någon frågar "hur är det?" och man svarar "bra" så får man följdfrågan "jaha, så ryggen är bra nu?" 
Hatar att jag blivit detsamma som ryggen, hon med ryggen. 
Ibland säger jag bara "fy, den vill jag inte prata om!" 
Jag kan känna att man är så jäkla besviken och trött på ryggen så att man vill inte ge den någon mera uppmärksamhet. Man kan reagera med både irritation och undvikande. Att folk har en bild av oss som starka och glada är nog för att vi var det förr och vi kämpar för att behålla den bilden både för oss själva och andra. Att säga att det är tur att vi som fått så taskiga ryggar är så starka är rent oförstånd, vad finns det för alternativ liksom och de ser oss inte när vi är som sämst för då ligger vi hemma i fosterställning. Och när det då ringer oanmält på dörren hatar jag, jag och mitt hem ser ut som kriget. Men samtidigt vill jag ju att folk ska komma till mig, dubbelt igen. Och det här med att vara ledsen är ju inte så konstigt, vem fan blir glad av smärta? Dessutom har man en sorg över att livet inte blivit som man önskat och en rädsla för att det inte ska bli bättre än så här. Jag försöker att inte vara rädd för rädslan utan försöker hämta kraft ur den att bli bättre och kämpa på. Jag tänker på min rygg som ett projekt som ska genomföras, vilka åtgärder jag ska göra, vilka behandlingar jag ska söka, vilken hjälp jag kan skaffa för att komma vidare. Det är då man söker på nätet efter de mest skilda metoder och ideer :p 
Och så får man gråta... Kram ♥

Att man mår så här gör att man drar sig för att ringa till folk.
Vill inte vara den där som ringer och säger att ryggen, ryggen, ryggen...
Jag är så glad att det finns andra bloggare som vet och förstår, där jag kan vara ärlig och blotta mig. Jag är också med i en grupp på FB  där vi delar tips och råd och ger varandra stöd. Jag är så glad för det för annars skulle nog inte folk stå ut med mig.
Man har några få nära som får ta allt och man får vara glad att de inte blir lika trötta på mig som jag är på mig själv.

Klart som fan man har ont!

11 kommentarer:

  1. Nämen den där kommentaren känner jag igen ;-) kram till dig finaste Lippe. Det är tur det finns dom som förstår !!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, hos dig får jag tänka till och ventilera. Tack goa Karolina och kram!

      Radera
  2. Amen!

    SNACKA om igenkänningstext!
    Ingen som du kan sätta "så bra ord" på eländet som du, finaste Lippe!!!

    Önskar du la den på fejjan, så det gick att dela det vidare...för det här var nog det klokaste och mest sanna jag läst på länge.
    Puss å kram så det knakar i revbenen!
    Jaja...försiktigt dårå...

    Jison

    SvaraRadera
    Svar
    1. Du är ju också en av de där som förstår och vet! Använd vad du vill och sprid, ta det du gillar och som passar dig och använd det hur du vill!
      Kramar tillbaka så där lagom hårt ♥

      Radera
  3. Oj vad jag känner igen mig! Och jag är så trött på tycksyndromet att jag undviker att nämna mitt mående för någon alls just nu, samtidigt som jag egentligen har behov av att spy ur mig och är väldigt orolig för framtiden (även om jag knappt erkänner det för mig själv).

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ledsen att du har det jäkligt med ryggen. Och visst struntar man i att tala om hur man mår. Dels för att slippa tycka-synd-om-syndromet och dels för att stoppa huvudet i sanden och hoppas på att imorgon är det bättre.

      Radera
  4. Förstår precis vad du menar. Samtidigt vill jag inte vara förknippad med en sjukdom. Och jag har är väldigt svårt att värja mig mot, välmenande hoppas jag, kommentarer om att krya på mig, ta hand om mig, om jag orkar och så vidare, för jag vill ju så himla gärna vara den jag var förr. Inte den cancersjuka. Därför har jag själv svårt att handskas med de biverkningar som kommer. För jag avskyr att min kropp ska vara invaderad, eller rättare sagt, ha varit invaderad. Nu är jag förhoppningsvis av med skiten.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Man vill ju inte ha sin sjukdom som sin identitet så jag förstår precis. Och så är man så superirriterad på att man MÅSTE ta det lugnt, vara rädd om sig och så vidare när man bara vill köra på utan konsekvenser. Samtidigt vet man ju att folk vill väl och vill att man ska vara rädd om sig och ta det lugnt. Och hur sur skulle man bli om folk sa det motsatta? Vi är komplicerade varelser allihopa fast ändå så mänskliga och vi visss mån normala ;) Och jag hoppas av hela mitt hjärta att du nu är av med skiten!
      Kramen

      Radera
  5. Klart du har ont i ryggen när du tar ut den sådär bara för att fota!!?

    SvaraRadera
  6. Jag ville bara säga att jag är glad att du finns och att du ger så många så fint stöd. Tack fina Lippe <3
    Jag är också glad att jag är med i ryggstödet där man kan få stöd och läsa om hur andra hanterar saker som har med ryggen att göra. Jag har nästan helt slutat att lägga upp på min vanliga FB-sida om hur jag mår. Jag tycker det är kanon att blogga så man på så sätt får ur sig sin frustration, och vill folk inte veta kan de ge f-n i att läsa.
    Som du själv skrev så har man rätt att gråta ibland. Kram till dej!

    SvaraRadera
  7. Jag har slutat med att berätta om min rygg. Folk kommer inte att förstå och jag förväntar mig inte att de ska det heller.

    Samtidigt har jag ett problem för att ibland känns det som jag är min rygg. Jag får hjälp med det av min smärtpsykolog men det finns där i huvudet fortfarande. Vet inte hur jag skulle bli av med det.

    Tack för att du skriver av dig, jag måste försöka att öppna upp lite mer också.

    SvaraRadera