En blogg om att leva med SRS, Segmentell RörelseSmärta. Om vägen tillbaka till livet efter en steloperation på Ryggkirurgiska Kliniken i Strängnäs den 10 mars 2011.

torsdag 25 april 2013

En spark i röven och aha-upplevelse

Jag ligger i soffan och vill inte, är depp och oengagerad. 
Tar inte tag i samtal rörande mitt eget mående, skiter i det helt enkelt. Låt mig bara vara ifred.
Jag sover inte med någon ordning på nätterna och tycker att det kvittar väl fan om jag är zombie dagtid, gör ju iaf inget.
Men jag borde ringa och fixa hjälp att få ordning på ryggen, ringa och kräva remisser, undersökningar, besök, kräva ut journaler....
Jag har ringt runt och organiserat pappas begravning och det har tagit tid och kraft men inte så att jag borde vara så här off och initiativlös.
Igår kväll pratade jag med en sådan där vän jag har som slänger sanningar och åsikter som blöta dagstidningar i ansiktet på en.
- Om du inte tar tag i det så ska jag ta tag i det och se till att det blir av, hotade hon.
Det där är läskigt för ett kontrollfreak som jag, ska någon behöva hjälpa mig? Jag som alltid kan själv?

- Jag fattar inte, beklagade jag mig, jag har tappat gnistan alldeles.
Vännen som faktiskt är en god och empatisk människa, även om hon inte vill tillstå det, säger att det är väl inte så konstigt med tanke på pappas sjukdom, bortgång och allt därefter.

När vi lagt på ligger jag här i soffan och surar igen. Varför är jag så himla less? Varför händer det inget när det kommer till att ta tag i min ryggskada? Var är min gnista?

Jag vet inte hur många gånger jag sagt den här meningen:
- Jag vill inte äta morfin, jag blir så ledsen och ger bara upp....

Ahaa!! Det är inte jag! Det är det där jäkla morfinets skull! Ahhhaa!!

Idag har jag ringt runt, mailat och ringt lite till. Jag har läst, analyserat och skrivit en artikel om en rapport från Inspektionen för socialförsäkringarna.
Mamma talade om att hon märkte en skillnad i mitt humör idag, till det positiva.
Och nyss, alldeles nyss kom sönerna in och sa att det märkte en annan energi hos mig idag och att de var glada att se det!
- Du är på hugget igen och det gör mig så glad att se, sa yngste och äldste höll med.

När de gått ut igen så blev det ett litet blötöga för jag blev rörd, men det skyller jag också på morfinet.

Nu när jag vet vad det beror på kan jag hantera det, det är inte jag utan det är morfinet!
Tur att det är slut, sista pillret i morgon sedan får det gå ändå.

Glad igen!                              foto: JOHN ASH




8 kommentarer:

  1. Jag behöver en fet spark i röva för att ringa dig!!!♥

    SvaraRadera
  2. Härligt att du har fått din gnista tillbaka <3 Det är bara så surt att man ska måsta vara pigg så man orkar bråka med allt och alla när det gäller ens kropp. Fast som jag brukar säga "om inte jag tar tag i min kropp och mitt liv så kommer ingen annan göra det heller".
    Lycka till med alla samtal och annat som du ska göra. Kramiz Ankan

    SvaraRadera
  3. Härligt att du känner dig piggare! Men visst är det lite så, att "man måste vara frisk för att orka med att vara sjuk"...Hoppas att det gick bra med allt du skulle göra! Kram

    SvaraRadera
  4. Blöta dagstidningar? Låter som en riktigt okänslig och bufflig vän du har :P

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hon är förskräckligt bufflig, vet inte hur jag skulle klara mig utan ;)

      Radera
  5. Förstår din känsla, tyvärr, men skönt att du har vänner med våta dagstidningar ;-)
    <3 KRAM!

    SvaraRadera
  6. Kramar till dig fina Lippe! Man får ge upp ibland , tror man måste det på nåt vis för att orka! Gå ner sig några dagar för att hitta ny kraft, nu verkar du hittat den iaf :-) härligt :-) å att skylla på morfinet var smart, det ska jag oxå göra from nu :-)

    SvaraRadera
  7. En liten spark vet jag inte om jag vill kalla det men allt kring din pappa har inte med ditt fysiska mående att göra. Det har blivit ytterligare en sak att hantera. Inte det minsta konstigt att du mår som du gör. De dagar du känner ljusglimtarna.... njut av dom. Det kommer flera. Jag lovar ♥ ♥ ♥

    SvaraRadera