En dag på staden och sonens tankar om BOBs

Sonen fick nya skor förra veckan och vänster sko var det fel på så vi skulle byta idag.
Det tog lite tid för personalen i affären var tvungna att ringa tillverkaren och fråga hur det skulle göra.
Om de godkände återköp.
Nåväl, sonen och jag gick en sväng och tittade på vad vi hoppades skulle kunna komma på mellandagsrean.
Sedan gick vi tillbaka men de kunde fortfarande inte ge besked så då gick vi och satte oss och drog en fika.

Rätt som det är kommer en lite tjej på ca 4 år och skriker hysteriskt på "MAMMA!!"
Hon stannar precis efter att hon passerat oss och jag reser mig upp för att se vad som händer.
Barnet sätter fart och springer igen och jag följer henne med blicken.
Jag ser en kvinna en bit längre fram som jag tror kan vara mamman men hon reagerar inte.
Barnet stannar igen och ropar hysteriskt och gråtande men kvinnan fortsätter ut från köpcentrat och flickan har nu också kommit utanför.
Jag ser mig om för att se om jag ser någon mamma som oroligt går och letar men jag ser ingen som kan passa.
Men däremot har nu flera personer ställt sig upp på fiket och spanar oroligt efter flickan.
Jag går iväg till fönstret och ser flickan stå vid kvinnan jag fick för mig var mamman och barnet står brevid och ropar och gråter.
- Jäklar, tänker jag, vad argt det barnet är!
Jag vänder mig till de andra på fiket och säger;
- Det var hennes mamma!
Folk sätter sig igen och nu kan man ju tro att allt är frid och fröjd.

Men barnet är fortfarnde upprört och fullkomligt översig givet. Vi är flera på fiket som inte kan släppa det här och fortsätter spana.
Modern står och väntar på skjuts, helt stilla som en stenstod.
Tittar inte på barnet, svarar inte och ger överhuvudtaget ingen respons på sin dotter som springer iväg emellanåt för att sedan komma tillbaka och gråta brevid modern som fullständigt ignorerar henne.
Vi är några som har koll i de fem minuter som de väntar på skjuts och flickan gör vad hon kan för att få någon uppmärksamhet men får den aldrig.
När skjutsen kommer öppnar kvinnan dörren och pekar med handen att flickan ska hoppa in vilket hon naturligtvis inte gör utan hon springer iväg igen.
Modern skriker efter henne går in i bilen och slår igen dörren.
Nu rusar barnet skrikande och gråtande tillbaka och modern öppnar bildörren igen utan att kliva ur.
Jag ser hur flickan står och hulkar och gråter och vill inte gå in i bilen.
Till slut har de iaf fått in kraken i bilen och far iväg. Hur det gick till missade jag för det kom en granne och pratade med oss.
Men på hela tiden sa inte modern ett ord till sitt barn, sträckte inte ut en hand, sa ingenting, bara ignorerade sitt barn.
Om du vill ha ett ängsligt, räddt och hela tiden uppmärksamhetskrävande barn ska du precis som den här kvinnan göra ditt barn otryggt och osäkert!
Fy, vad jag led med flickan och så arg jag blev på modern!
Men mitt i allt så gläds jag åt att folk uppmärksammade det och ogillade det!
Jag gläds också åt min sons kommentarer om vad han tyckte om det hela och gläds över hans empati och förståelse, även om jag inte tycker att sparka av modern knäet är en vettig lösning men jag förstår vad han menar!
Han tyckte att faktiskt så kunde väl säkerhetsvakten (som stod och hukade bakom en palm) ha ingripit?
Jag förklarade att det skulle vara att överträda sina befogenheter och ingick inte i dennes arbetsbeskrivning.
- Det borde det göra, svarade sonen.
Vi kom iaf fram till att det kanske skulle behövas BOB:s på staden, BarnOmbud i Butik!

Skorna då!? Jorå, de fick vi byta!