En blogg om att leva med SRS, Segmentell RörelseSmärta. Om vägen tillbaka till livet efter en steloperation på Ryggkirurgiska Kliniken i Strängnäs den 10 mars 2011.

tisdag 22 november 2011

I morgon var det ju.....

...som jag skulle på info om ett nytt projekt här i staden för halta och lytta eller de som av annan anledning inte jobbat på länge.
Det finns bara femton platser och man blir antagen efter intervju.
Vet inte mera ännu, eller jo, det gör jag, projektet heter "Magic" och pågår i sex månader. Man får se vad det är!

För övrigt är det hårt jobb att få in kroppen i det som ni vanliga människor kallar för ekorrehjulet.
Jag har kommit till insikter och fått aha-upplevelser iaf under den tid jag varit på Iris Hadar.
Det största jag kommit på är att man ska jobba så mycket/lite att man håller!
Självklart!???
Inte för mig! Jag har väl alltid vetat det och förstått det och jag kan nog inte räkna så långt som så många gånger jag fått höra det.
Jag har alltid kört tills det tar stopp, tills kraften tar slut och sedan får jag fan.
Nu låg jag utarbetad i soffan och hade riktigt ont medan tankarna gick fram o tillbaka, ungefär så här:
- Jaha, nu ligger man här igen! Vad fan gjorde jag för fel nu då? Varför höll jag inte???

Då slår det mig!!!
JAG SKA LÄGGA AV INNNAN DET TAR SLUT PÅ KRAFTEN OCH RYGGEN DÖR!!!!!
Innnan orken tar slut och smärtan tar över!
Självklarhet???
Inte för mig, jag har inte tagit det till mig. Tyckt att jag måste köra tills det tar tvärstopp för annars vet man ju inte hur mycket man orkar!?
Men nu, nu ska jag försöka leva efter min nya insikt.
Kommer säkert att göra om det här misstaget många gånger!!
Kanske redan på lördag när jag blir 25 år igen och bara inte kan låta bli att dansa??

8 kommentarer:

  1. Det som är lite otäckt är att du säkert är i väldigt gott sällskap i den frågan - många som gjort och gör det misstaget! Men det är ju ett jättekliv på vägen att du i alla fall är medveten om det!!! Fast dansa tycker jag låter som ett bra sätt att köra slut på sig om man ändå ska göra det ;)

    SvaraRadera
  2. Jag får mig verkligen en tankeställare när jag läser ditt inlägg, för jag arbetar alldeles för mycket. I fredags grät jag för en skitsak när jag kom hem förmodligen pga för hög arbetsbelastning.
    Ha en bra dag och kramen

    SvaraRadera
  3. Vännen... det är skitsvårt att veta när det är dags att lägga ner. Precis som som gör jag och många andra... kör tills det tar stopp... och då är det för sent. Tänk om man hade en coach som kom hem varje morgon och eftermiddag (GRATIS) och påminde om hur man skulle tänka/agera för att må så bra som möjligt. Nån som sa till mig... "Idag Hulda ska du bara vara och då gör man så här..."

    Nä... där är det nog kört. Det ÄR svårt och trots att jag bara kör halvtid är jag i kraschläge när arbetsdagen är slut vid lunch (trött på´t)

    SvaraRadera
  4. Nä du, det tar många år att lära sig det! Jag tycker att jag är ganska bra på det, men nu, trots ledighet, har jag fått ett rejält bakslag och knaprar tabletter för fullt :(

    SvaraRadera
  5. Visst är det svårt att veta var gränsen går, man kör på så länge man mår bra och så plötsligt mår man inte bra längre!

    SvaraRadera
  6. Känner igen mig, handlar det kanske om ett duktig-flicka-syndrom? Man lyssnar inte på kroppen utan kör på för att man annars inte tror att man är bra nog?

    SvaraRadera
  7. Jättesvårt att lära sig vart gränserna går. Bakläxa är inte kul. :P

    SvaraRadera
  8. Om du inte lyssnar på dig själv kanske du lyssnar på mig? TA DET LUGNT! Vad fint det var på Iris Hadar! KRAM :-)

    SvaraRadera