Hur jag orkar...

Brukar inte skriva så ofta om hur det är med mej egentligen men det är inte så bra faktiskt, inte fysiskt eller ekonomiskt i alla fall!
Visst får psyket en hård belastning men jag anser att oro och rädsla inte är obefogat i nuläget så jag klassar mej inte som deprimerad eller psykiskt sjuk, bara rädd och orolig....

Jag är en jävel på att inte låta mej knäckas, jag har härdats genom åren av sjukdomar, olyckor och stundtals märkliga händelser. Jag har alltid tagit mej ur knipor, situationer och kriser jag hamnat i. Jag älskar problemlösningar av alla slag, om det sedan är att räkna ut varför bilen inte laddar eller vart jag ska vända mej för att få hjälp i en viss situation så finner jag spänning i att lösa problemet och stor tillfredsställelse efter att ha gjort det!
- Hur klarar du dej utan att bryta ihop? frågar folk i bland. Därför att jag har varit på botten en gång och jag vägrar att hamna där igen!! Jag lyckas bita skallen av det svarta när det kommer, jag tar tag i rodret och hänger med full kraft i det för att styra bort ifrån det. Jag VÄGRAR och det funkar för mej..

Visst drabbas jag av dagar när jag inte ser någon lösning, när gråta är det enda jag orkar. Dagar när rädsla och uppgivenheten tar över för en stund.. men det tro fan det!!
Jag är en brytihop och gå vidare-karaktär, jag är inte rädd för de här dagarna och jag ser dom inte som något sjukt, jag ser en orsak till dem och jag ser en väg ut och framåt.

Jag har inga fantasier om att jag ska bli smärtfri efter operationen, jag vill bara bli fungerande. Jag tror att jag kan leva med en viss smärta bara jag kan få rygg och ben att fungera så att de kan bära mej!

Det som betyder mycket för mej är min familj och mina vänner. Att de tror på mej och min förmåga att ta mej ur det här. När jag säger att jag kommer att klara det här svarar de att om någon ska klara det så är det jag och det ger styrka att höra.

Jag önskar och hoppas att de har förstått när jag talat om för dem hur mycket de betyder för mej. Att jag finns med i deras planeringar när de planerar för sjöslag i sommar eller för bröllop i höst.
Att de talar om att de saknar mej.
Min kärlek till dem och deras kärlek tillbaka ger energi och styrka, det är den och deras tro på mej som gör mej stark och som bär mej.

Och sedan har det tillkommit en ny energikälla i mitt liv, alla vänner i Blogglandia. Ni som sträcker er ut i cyberkablar och bjuder på er, ni som finns hela tiden och i hela världen.
Ni som själva sitter i en jävla sits men ändå orkar dela med er eller ni som säger att ni inte kan förstå hur det är men ändå bryr er.

Man kan tycka att världen är ett skitställe men det finns ju inget annat ställe att vandra på och jag, jag kan se en massa kärlek ♥