Att förlora är stort - att förlora allt är stöst!

Juni 2000 , måndagen efter midsommar och min första semesterdag.
Brukade aldrig ta så tidig semester men jag hade tuffa tider som jag så fort som möjligt ville lämna bakom mej.
På jobbet kan man väl säga att det varit mycket utan att överdriva, stor arbetsbelastning, personal som inte funkade ihop och alla kände att kraven var för stora.


Februari samma år separerade jag från barnens far som jag hade hängt ihop med i 20 år och även om det var något jag ville så är det inte helt smärtfritt.


Jag hade hela våren kört på reserven, på måndagen tänkte jag: jag ska orka den här veckan oxå, sedan gick det till att jag tänkte att jag skulle orka den här dagen oxå, till sist, innan semestern var jag inne på att räkna timmar till som jag skulle orka.
På vägen hem från jobbet brukade jag stanna till och dra i mej en Redbull för att orka att åka och hämta ungarna och köra hem.


Men nu var det min första semesterdag, midsommar hade firats och jag kände att kraven inte var så höga. Jag hade högtryckstvättat staketet som nu torkat och jag  hade börjat lasera detsamma. Jag målade utsidan och ungarna "målade" insidan efter förmåga.


Jag hade köpt huset som var mitt föräldrahem alldeles själv när vi hade flyttat dit två år tidigare.
Det var mitt, det var ett stort och vänligt hus där det fanns många fina minnen och jag hade planer för fler lyckliga minnen.
Jag hade börjat renovera inomhus och var färdig med två rum.


Nu var det dags att tvätta av grabbarna och dra iväg och ta en fika hos barnens faster som bodde en bit bort.
När det var dags att åka hem ville kusinerna fortsätta leka, jag sa att om det var ok så kunde de vara kvar för jag skulle till vetrinären med gammelkatt, kommer inte ihåg varför.


Jag åkte hem och när jag kom hem såg jag att det började komma mörka moln, förbaskat, tvätten! Jag plockade in den inte riktigt torra tvätten och slängde den på en kista i vardagsrummet, fick ta hand om det när jag kom hem.


Packar in gammelkatt i buren och tittar till kattan och hennes tre stycken kattungar, de ligger i korgen allihopa. Ungarna är bara en vecka och håller sig där hela tiden.


Jag tar buren med katten i och ska gå ut, när jag öppnar dörren springer vår svart-vita katt in, inte så underligt, ute har det nu börjat komma jättestora droppar.
Jag ser på himlen och känner i luften att det är oväder på gång, tar med katt och bur in igen, går runt i huset och drar ur alla kontakter.
Dator, TV, antennsladd, lampor, telefon - allt drar jag ur.


Går ut igen och drar iväg till vetrinären. På väg till vetrinären börjar det bli ett riktigt oväder, det blåser och regnar.
När jag är färdig och kommer ut från kliniken har helvete brutit löst, det haglar, blixtrar och smäller oavbrutet. Jag springer mot bilen med armarna runt buren för att skydda gammelkatt.


Brandbilar och ambulanser far förbi och jag tänkte så där som man brukar:
hoppas dom klarar sig!!


Det är nu sådant oväder att det är svårt att se att köra, det regnar och haglar och är nästan mörkt som på natten, fastän klockan inte är mycket över tre på eftermiddagen.
När jag kommer ut från staden och ut på landet ligger det drivor av hagel på vägkanterna, det ser ut som om plogbilen åkt.


Det blixtrar och dundrar så att det ibland känns som om bilen ska lyftas av vägen. Blixt och dunder kommer samtidigt och ljudvågorna känns i hela bilen och kroppen, blixtarna bländar så det är tidvis svårt att se var vägen är. Men jag vill hem, jag vill till mina barn i det här ovädret.
När jag kommer närmare hem ser jag rök genom skogen, jävlar, minns jag att jag tänker, skogsbrand!
Jag svänger in på vägen mot mitt hus, istället för åt andra hållet dar barnen är hos sin faster, och röken blir bara tjockare och tjockare, högre och högre och redan nu förstår jag, jag vet....

När jag kommer fram är X-et och grannen där. Grannen står och sprutar med en vattenslang mot lågorna som slår ut ur ett fönster, vattnet förångas innan det en kommer in i huset. Jag hoppar ur bilen som jag stannat mitt på vägen, rusar fram till huset.         
- Katterna, jag måste ha ut katterna!!!
- Var är barnen, skriker mitt ex som ser att de inte är i bilen. Tänk dej hans lättnad när jag säger att de är hos hans syster.
Jag försöker ta mej in i huset igen men det går inte ens att gå i närheten pga värmen och x drar mej bort från huset.
- Katterna!! hulkar jag.
- Dom är döda säger x, aldrig att de klarat sej.
Var i helvete är brandkåren? Grannen och x har båda ringt och jag försöker men händerna skakar och allt är genomblött av ösregnet och kallt, mobilen tappar jag i marken gång på gång men till sist kommer jag fram till larmcentralen och undrar var i helvete de håller hus!!! Men de har många larm, alla automatlarm i kommunen har gått pga ovädret så det tar tid innan första bilen kommer.


Under tiden kommer jag på att vi kan klättra upp på en utbyggnad på baksidan av huset, slå en ruta och plocka ut kattungarna som ligger i sin korg precis under fönstret.
- Det är ingen ide säger x, det är försent.
Jag svarar inte utan hämtar stegen och reser den mot utbyggnaden och klättrar upp. Nyss skakade benen så att jag knappt kunde stå men nu funkar jag med iskall koncentration och jag kommer ihåg att jag tänkte att det här kommer att kosta på!
När jag kommit upp på taket kommer jag på att jag har inget att slå ut fönsterrutan med, jag vänder mej om och där står x med en kratta.
Vi ställer oss med ryggen mot väggen brevid fönstret, vi tittar på varandra och nickar, x drar upp sin tröja över näsa och mun och sedan slår han.
Snabbt som en vessla kör han in krattan och lyckas få ut två kattungar, den tredje får han ut efter ett par försök till. Under tiden har jag börjat undersöka ungarna.


De har ingen andning, tungorna är helt utsträckta och de är helt täckta med sot, inte ett livstecken.
Jag tar en och blåser försiktigt ett par gånger över nos och mun, klämmer ett par gånger över bröstet, blåser igen..plötsligt ett litet ljud!! Ett väsande och pipande!!
Jag lägger snabbt ifrån mej den och provar med nästa men där händer inget och jag provar med den tredje. Jag blåser, klämmer, blåser kastar ett öga på nr 1, tar upp den och stoppar in den inanför tröjan. Jag blåser igen och nu kommer även den igång!!
X:et drar i mej och säger att vi måste ner från taket och han hotar med att sparka ner både mej och kattungarna om jag inte lyder omedelbart.
Jag stoppar den andra levande kattungen hos den andra innanför tröjan och den som jag ännu inte fått igång stoppar jag i fickan.
När jag kommer ner på marken fortsätter jag försöken att få igång den tredje men det är lönlöst. Grannen tar ifrån mej den till sist, det är ingen ide, säger han, jag kan begrava den åt dej.
Då tar jag fram de andra två krakarna  som rosslar och hostar.
- Trampa ihjäl de här och gräv ner dom oxå, säger jag, det blir aldrig katter av dom. Jag lämnar honom stående i regnet med en död och två halvdöda kattungar.


När jag kommer till framsidan av huset har första brandbilen kommit, det är en bekant till familjen som är förare och dessutom ensam i bilen. Jag går fram till honom och talar om att huset är tomt på folk, att alla är ute. X:et hjälper till att dra slangen, han har jobbat som brandman på racebanor och förstår utan tillsägelse hur han ska göra. Jag står och tittar på huset, det brinner utav helvete nu, värmen bränner i ansiktet och ryggen är iskall av allt regnande, blixtarna lyser upp scenen och plötsligt känns det som om jag inte orkar mer. 


När nästa blixt och dunder kommer i ett slag ramlar jag handlöst ner på knä, knyter handen mot himlen och skriker rakt ut.
Ett vrål av ilska och vanmakt, jag vrålar: FUCK YOUUUUUUUUU!!!
När nästa blixt kommer skriker jag igen. Brandmannen kommer fram och drar upp mej på fötterna igen, han håller om mej en sekund och frågar sedan om jag klarar mej, han måste ju komma igång och släcka. Jag tror att jag svarar att jag är ok, eller om jag bara nickar.
Jag vänder mej om och går in i skogen, vänder mej med ryggen mot ett träd och sjunker ner i mossan.
Jag är helt blank, inte en tanke, inte en känsla, hela systemet får härdsmälta en stund.


Det första jag hör när systemet behagar starta igen är min moster som skriker hysteriskt.
Jag ser flera stycken brandbilar nu och folk som springer fram och tillbaka, blåljus som blinkar och brandbilarnas motorer som varvar för att få tryck i slangarna. Helt plötsligt är det väldigt mycket ljud och rörelse. Jag ser främmande människor stå med händerna slagna till ansiktet eller med armarna om varandra.
Då hasar jag mej upp ur mossan och går fram ur skogen, går fram till moster och tar tag i henne.
- Vi är ok, alla har klarat sig, säger jag. Hon klamrar sig fast runt min hals och hasplar ur sig alla farhågor och alla tankar som hunnit gå genom hennes huvd. Jag tröstar henne och försäkrar henne att allt blir bra.


Hon var bara den första jag fick trösta, jag fick trösta alla, om och om igen. Lyssna på hur de tyckte att det var så hemskt och vara förstående och försäkra att allt kommer att bli bra.
Den första veckan drack jag kaffe och rökte på dagarna och drack whiskey och rökte på nätterna. Mina stackars barn fick vara hos sin mormor ganska mycket i början, inte synd om dom för att de var där men för att jag inte fanns där för dom. Men å andra sidan var jag fullständigt manisk och jagade runt folk som en tokig för att få ordning på allt. Redan dagen efter hade jag gjort en första ritning på hur nya huset skulle se ut!


Till sist kom naturligtvis kollapsen, men jag fick fantastisk hjälp av en kurator som jag gick till tre gånger i veckan första tiden.
Jag och barnen fick ett tillfälligt boende i ett alldeles underbart gammalt kulturhus i närheten. Jag vantrivdes varje minut i det huset men var glad åt att barnen tyckte att det var ett häftigt ställe.

Och kattungarna? Grannen trampade naturligtvis inte ihjäl dem! Vi hittade en katta med ungar som accepterade två små ungar till och efter några veckor tog vi hem dom och matade med flaska. De heter Svarte Katt och Vreskatt och bor hos oss.
När de bär sig tokigt åt skakar vi på huvudet och säger: rökskadade!!


Och många människor kom med kläder och saker som man behöver när allt är borta, människor som man inte kände hörde av sig och ville hjälpa till. Det finns hopp för mänskligheten!!