En blogg om att leva med SRS, Segmentell RörelseSmärta. Om vägen tillbaka till livet efter en steloperation på Ryggkirurgiska Kliniken i Strängnäs den 10 mars 2011.

söndag 23 juni 2013

Hur ska jag förklara?

Efter att jag än en gång fått rådet att acceptera har jag än en gång gått i spinn av ilska och då kommer diskussionen igång som så många gånger förut.
Jag har fått kommentarer som att man ska leva ett liv - inte kämpa en strid osv.
De som accepterat sitt läge blir väldigt provocerade av oss som inte gör det och påpekar att acceptans inte är det samma som att ge upp. Men ändå så är det ju just det som man blir anmodad att göra?
Att sluta hålla på att bråka och kämpa med träningar och behandlingar, att acceptera att det är så här det är.
Jag kan förstå att man kan komma till ett läge där man inser att inget finns kvar att göra för att bli bättre men där är inte jag ännu. 
Jag tror också att graden av smärta och problem spelar in. Om man har smärta och begränsningar som ändå ger en möjlighet till arbete och socialt liv så är det kanske lättare att acceptera?

Om jag gjort som läkarna sa innan operation och accepterat hade jag fortfarande varit i stort sett sängbunden. Jag blev inte bra och det har  jag insett att jag aldrig kommer att bli, jag kommer aldrig att bli smärtfri eller problemfri men jag har ett mål att bli fungerande igen.
Ofta när man diskuterar det här så tar folk fram den där Sinnesrobönen. Då citerar de den här biten som är den första delen:

Ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan, och förstånd att inse skillnaden.
Men den delen är inte skriven för mig, jag har lättare att ta till mig fortsättningen: 


Låt dock aldrig min sinnesro bli så total att den släcker min indignation över det som är fel, vrångt och orätt. 
Att tårarna slutar rinna nerför mina kinder och vreden slocknar i mitt bröst. 
Låt mig aldrig misströsta om möjligheten att nå en förändring bara för att det som är fel är lag och normalt, att det som är vrångt och orätt har historia. 
Och låt mig aldrig tvivla på förståndet bara för att jag är i minoritet. Varje ny tanke startar alltid hos en ensam.


Så jag fortsätter att vilja, kämpa, bråka och på vägen har jag med mig ett gäng likasinnade och om de som har accepterat stör sig på oss som inte har gjort det har jag förståelse för det. 
Lite sammanbiten kanske....
De kanske blir provocerade av att vi upplevs som om vi tycker att vi är starkare, bättre eller envisare än de andra. Så tycker inte jag, jag skulle aldrig försöka påverka någon med acceptans att ändra sitt synsätt. Men jag kan störa mig lite på att de stör sig på mig, att jag anses omogen och inte i kontakt med mina känslor...
Jag är ju jättearg och vill en massa, det är väl känslor så goda som några?
Hoppas att jag nu lyckats förklara, jag ger mig inte, att acceptera betyder för mig i nuläget att ge upp, det är passivt för mig.
Samtidigt önskar jag att det gått fram att jag har förståelse för de som accepterat och att i mitt synsätt finns ingen kritik mot de som accepterat, det är bara inte min väg
Och att jag önskar slippa kritik och "goda råd" från de som accepterat.


Jag fortsätter gräva tills jag hittar rätt.

12 kommentarer:

  1. Jag håller på dig. Jag tror att vi är tillräckligt kloka så vi förstår när vi är framme. Vårat ledord är ju: Viljan är smärtans värsta fiende.
    Vi fortsätter leva efter det och peppar varandra.
    <3 < 3 < 3
    //Nettan

    SvaraRadera
    Svar
    1. Glada tillrop och peppningar längs vägen hjälper :) ♥

      Radera
  2. Om alla -ska vi kalla det fogar sig- kommer ingen vidare. En del orkar bara inte kämpa, andra kan finna det hela ok och vissa som du gör det aldrig.
    Vi är ju olika. tack och lov.
    Stå på dig Lippe, du är livsfarlig ♥

    SvaraRadera
    Svar
    1. Å, tack! Livsfarlig? Det var det finaste någon sagt på länge! Kram.

      Radera
  3. Oftast - eller i princip alltid - är du så klok att jag fattar inte varför inte någon har norpat dig bara för att skriva och ge uttryck åt andras-företags-föreningars-politikers åsikter!? Fortsätt gräva, förr eller senare kommer den diamant du är värd. <3 KRAM

    SvaraRadera
    Svar
    1. *rodnar* Tack Fru Venus! Att du förstår har jag aldrig tvekat om!
      Kram

      Radera
  4. Åh, känner igen detta. Vägrar oxå acceptera! Ska bli bättre!! Priset tog en kärring på FK förra sommaren som sa att det bästa vore om jag hoppade av skolan och bara var hemma. Frågade då om hon tyckte jag skulle ge upp då, efter två operationer med viljan att bli bra. Hon berättade att jag inte sjulle se det som att jag gav upp, utan att det handlade om att vara realistisk! Jag la på, bytte handläggare och hoppade på skolan igen! Å nu en operation senare tänker jag fortfarande inte ge upp! Eller acceptera heller för den delen!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vi tänker lika om det här! Så länge det bara finns den minsta chans så ska vi ta den! Kram Karolina :)

      Radera
  5. För mig är dina tankar och din vilja bara helt självklara..
    Så länge det finns liv finns det hopp =)
    Acceptera något man själv inte tror på är inte rätt.
    So keep on..
    Kram ♥

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack! Näe, ta till sig något som bara får det att vända sig i magen känns helt fel.
      Kram ♥

      Radera
  6. Jag tycker de som accepterat ska också acceptera att du inte accepterar, annars är de ju inte så acceptabla som de påstår... ;)

    Jag vet att du kommer att försätta berg, på ena eller andra sättet.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hahaha, ja så kan man ju uttrycka det :) Jag har tyvärr erfarenheten att de blir ganska provocerade och det är synd. Jag förstår inte varför de så gärna vill att man ska acceptera? Det blir som en religion nästan eller i alla fall en livsåskådning.
      Tack för att du tror på mig Anne! Kunde du så kan jag!! Du är en förebild ♥
      Kram

      Radera